Sommaren består och solen går sedvanligt upp över Gracia, men lämnar en snällare och mjukare skugga på vår balkong. Mina bara fötter i sandaler trampar på knastriga och organgea löv på marken. Men sommaren består. Det kliar på ryggslutet och en droppe svett tar kullen över min högra skinka och kittlar insidan på låret. Alltid blank i ansiktet och huvudet jobbar bäst med full AC på. Sommaren består, men något har förändrats. Man ska akta sig för vad man önskar sig. Jag önskar mig en liten bit spansk höst. Vi lämnar Barcelona första november och bosätter oss i Sevilla fram till jul. Vi har redan lägenhet, även där i de bohemiska kvarteren. Tycks vara vår stil. Klicka på Alameda. Ser mycket fram emot att resa lite vidare och att få mer av det genuina Spanien. Barcelona är en internationell världsstad och tappar därför mycket av sitt ursprung. Vi har många fina vänner här och saknaden kommer att bli stor. Men då hälften av dem tycks lämna landet eller staden under samma period som vi åker känns det helt rätt att åka just då i alla fall.
Jag är lycklig på resande fot. Jag är en krävande person och behöver känna liv och lust flöda i min omgivning. Bara en sån sak som att öppna balkongdörren en söndagsmorgon och någon spelar flamenco för halva grannskapet. I Sverige ringer man hyresvärlden och klagar på oväsen. För mig betyder det att människor lever, gläds och känner. Det är inbjudande.
Att åka tillbaka till olika delar av Sverige i somras var…jobbigt. Redan på flygbussen från Skavsta till Norrköping kände jag för att hoppa på första bästa plan tillbaka till Barcelona igen. Men vi var där och skulle spendera tre veckor här och där. Jag hängde upp mig på fantastiska sinnesbilder och förväntningar om möten och aktiviteter och släppte de negativa tankarna. På vägen slogs jag av hur vacker och övermäktig den frodiga, svenska naturen är under högsommar. Som att jag aldrig sett den förut. Det var ett positivt uppvaknande. Och första morgonen i Nybro åt vi frukost i solstolar med tårna nergrävda i gräsmattan. Det var så härligt och plötsligt kändes solen i Barcelona lite för het. Jag gillade lagom. Men mina förväntningar var väl tilltagna och ännu en gång blev jag besviken, ledsen och kände igen trycket över bröstkorgen.
Stor del av mina veckor i Norrköping bestod av ångest. För alla möjliga slags saker, men främst för hur meningslös och tom min vardag där var. Jag fick tillbaka samma känsla av att känna mig ihålig. Jag kände inte att jag kunde bete mig normalt när jag gick på stan. Ville absolut inte träffa någon jag känner. Det fanns inget där för mig förutom min familj och vänner. Hur kunde jag säga att jag inte lärt mig något av att flytta till Bcn? Bara för att det var lättare än jag trott? Bara för att jag är starkare än jag trodde? Här fick jag smaka på lärdomar, kontraster, då och nu. Jag kunde inte ens känna lycka för att jag valt ett annat liv och visiten var tillfällig utan tyngdes av förakt mot staden och all den hållit mig kvar så länge. Och fått min blick att tomt stirra in i väggen alt för många gånger. Ok, JAG stannade för länge. JAG. Ingen annan än jag är ansvarig.
Det var härligt att träffa både min och Henriks familj igen och alla vänner. Det ska ni veta. Men. Mina känslor för Sverige går inte att radera.
Väl tillbaka i Barcelona var den första veckan en av de bästa på länge. Inget hade självklart förändrats här, men ändå var allting vackrare och fantastiskt bra. Jag kände för en gångs skull att jag helt kunde njuta av varje minut, varje andetag, varje tugga, varje tag med tandborsten. Och jag kände att jag belönats för att jag kämpat så mycket med min oförmåga att leva i nuet. Jag till och med diskade och tvättade med ro och en känsla av att det var vackra handlingar. Mitt liv är ju fantastiskt här. Jag har aldrig, aldrig, aldrig någonsin betvivlat om vår flytt hit var rätt. Jag fick det bara än mer bekräftat att jag inte vill ha det på något annat sätt. Jag lever gärna lite fattigare om jag kan bli rikare på erfarenheter, vänner och intryck. Jag är inte intresserad av en karriär som kräver att jag spenderar tio timmar om dagen på en arbetsplats för att sedan leva för helgen. Jag bryr mig inte om att köpa saker eller att ens köpa kläder, att ha det fint hemma. Där jag har min lägenhet är där jag kallar ”hemma”. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är fri.
Jag är lycklig på resande fot. Jag är en krävande person och behöver känna liv och lust flöda i min omgivning. Bara en sån sak som att öppna balkongdörren en söndagsmorgon och någon spelar flamenco för halva grannskapet. I Sverige ringer man hyresvärlden och klagar på oväsen. För mig betyder det att människor lever, gläds och känner. Det är inbjudande.
Att åka tillbaka till olika delar av Sverige i somras var…jobbigt. Redan på flygbussen från Skavsta till Norrköping kände jag för att hoppa på första bästa plan tillbaka till Barcelona igen. Men vi var där och skulle spendera tre veckor här och där. Jag hängde upp mig på fantastiska sinnesbilder och förväntningar om möten och aktiviteter och släppte de negativa tankarna. På vägen slogs jag av hur vacker och övermäktig den frodiga, svenska naturen är under högsommar. Som att jag aldrig sett den förut. Det var ett positivt uppvaknande. Och första morgonen i Nybro åt vi frukost i solstolar med tårna nergrävda i gräsmattan. Det var så härligt och plötsligt kändes solen i Barcelona lite för het. Jag gillade lagom. Men mina förväntningar var väl tilltagna och ännu en gång blev jag besviken, ledsen och kände igen trycket över bröstkorgen.
Stor del av mina veckor i Norrköping bestod av ångest. För alla möjliga slags saker, men främst för hur meningslös och tom min vardag där var. Jag fick tillbaka samma känsla av att känna mig ihålig. Jag kände inte att jag kunde bete mig normalt när jag gick på stan. Ville absolut inte träffa någon jag känner. Det fanns inget där för mig förutom min familj och vänner. Hur kunde jag säga att jag inte lärt mig något av att flytta till Bcn? Bara för att det var lättare än jag trott? Bara för att jag är starkare än jag trodde? Här fick jag smaka på lärdomar, kontraster, då och nu. Jag kunde inte ens känna lycka för att jag valt ett annat liv och visiten var tillfällig utan tyngdes av förakt mot staden och all den hållit mig kvar så länge. Och fått min blick att tomt stirra in i väggen alt för många gånger. Ok, JAG stannade för länge. JAG. Ingen annan än jag är ansvarig.
Det var härligt att träffa både min och Henriks familj igen och alla vänner. Det ska ni veta. Men. Mina känslor för Sverige går inte att radera.
Väl tillbaka i Barcelona var den första veckan en av de bästa på länge. Inget hade självklart förändrats här, men ändå var allting vackrare och fantastiskt bra. Jag kände för en gångs skull att jag helt kunde njuta av varje minut, varje andetag, varje tugga, varje tag med tandborsten. Och jag kände att jag belönats för att jag kämpat så mycket med min oförmåga att leva i nuet. Jag till och med diskade och tvättade med ro och en känsla av att det var vackra handlingar. Mitt liv är ju fantastiskt här. Jag har aldrig, aldrig, aldrig någonsin betvivlat om vår flytt hit var rätt. Jag fick det bara än mer bekräftat att jag inte vill ha det på något annat sätt. Jag lever gärna lite fattigare om jag kan bli rikare på erfarenheter, vänner och intryck. Jag är inte intresserad av en karriär som kräver att jag spenderar tio timmar om dagen på en arbetsplats för att sedan leva för helgen. Jag bryr mig inte om att köpa saker eller att ens köpa kläder, att ha det fint hemma. Där jag har min lägenhet är där jag kallar ”hemma”. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är fri.
