StoraLillaVärlden

Det som är inringat med grönt är platser vi varit på hittills och de rödmarkerade är platser som vi ser fram emot och planerar att besöka så snart vi flyttat till Sevilla. Klicka på bilden för att göra den större. Jag tycker mycket om Barcelona och känner mig väldigt hemma här, men det ska bli spännande med ett miljöombyte och gå på nya upptäcksfärder!

Tio små negerpojkar

Vädret har varit skoningslöst. Under bara en vecka har vi upplevt både skyfall, en hageldusch, åska, dunder och blixtnedslag. Jag har sett översvämningsrapporterna från andra delar av världen och rynkade ögonbrynen ett slag. Men eftersom inga lyckopiller kan bota denna melankoli så hinner solen och parkernas samlade kraft suga upp allt vatten till nästkommande paradisdag. Jag blir snabbt påmind om att hösten nalkas även här om än senare i norra Europa. Förstår bara inte hur det gick så fort från Beach 2009 till Yllekofta 2009. Familjen Johansson åkte ju hem för mindre än två veckor sedan och då kom vi varje dag hem med svettpärlor på överläppen och sov under endast svalkande påslakan.

Nej men. Vänta. Lite. Här. Nu. Det hann gå några dagar från att jag påbörjade inlägget och nu lyser solen med sin närvaro och värmer lika gött som försommaren. Det är riktigt strandväder, 30 grader, och jag känner att det är läge att jobba halvdag.

Det tråkiga med den nalkande hösten är att skolstarten stjäl flera av våra finaste vänner. Maria försvann för snart en vecka sedan till San Sebastian i norra Spanien, på gränsen till Frankrike för att fortsätta sina studier i arkitektur. Ivan som också finns med på bilden är god vän till Maria och även en av de bästa människorna vi vet i Barcelona. Han stannar som tur är kvar ett tag till, men verkar ha planer på att flytta till Tyskland nästa år. De båda är så genuint snälla, reko och oskyldiga att det är svårt att inte tycka om dem. Maria är intresserad av all slags kultur och ursäktar alltid sin dåliga (som hon tycker) engelska med att stampa med en fot i marken och uppgivet säga ”Mierda!” som betyder skit på spanska. Henrik och Ivan har både sprungit lopp och spelat fronttennis tillsammans. Ivan inleder väldigt många av sina meningar med ”Yes/no, but…” som vi av någon anledning tycker är väldigt roligt.

Marcel hade en liten farväldrink för en veckan då han nu bor i Edinburgh i Skottland för att studera fotografi under ett år. Han är verkligen en känslomänniska som ena dagen då vi träffar honom lyser som en sol för att nästa gång muttra nedstämt med ledsna hundögon. Det syns på hela hans hållning och sätt att gå att något inte är som det ska. När han hade gjort sig av med sin lägenhet innan han flyttade till Edinburgh var han ibland djupt bekymrad över sin hemlöshet fast han bodde bra hos sina föräldrar en bit utanför staden och fick hemlagad mat och kunde bada i föräldrarnas pool varje dag. Han skriker högt på fotbollsmatcher och blir djupt upprörd när vi inte fattar vad som är fint och bra i Barcelona.

Anna är vår fina tyska granne som vi en dag i april sprang på i trappuppgången när hon frågade oss om vi visste var närmaste snabbköp var. Vi pekade vilt omkring oss och mötet slutade med att vi utvärderat varandras lägenheter och jag mailade henne några länkar till aktiviteter där hon kunde påbörja sitt sociala liv i den nya staden och uppmuntrade henne att höra av sig om hon ville hitta på något. Jag fick aldrig något svar via mail utan träffade på henne ännu en gång i trappuppgången efter någon månad och hjälpte henne att bära upp lite bagage. Då hade hon varit på resande fot ett tag. Sedan dess har vi umgåtts regelbundet och eftersom hon bor bara två våningar över oss är hon den enda som kommer och ringer på när hon vill något eller när vi ska bestämma träff. Det är väldigt gemenskapande att ha en kompis så nära. Det roliga med Anna är att hon har haft väldigt mycket besök av både vänner och familj och vi har träffat samtliga. Hennes bror och flickvän, hennes pojkvän och hans föräldrar, hennes farbror och fru, hennes mamma och pappa och hennes väninna från Tyskland. Vi har dessutom umgåtts med alla utom hennes föräldrar på ett eller annat sätt under en middag, festival, fest mm. Riktigt roligt. Men tidigt imorse lämnade även hon Barcelona för att flytta tillbaka till Tyskland och fortsätta sitt vanliga jobb som marknadsförare. Hon ville få erfarenhet av att arbeta i utlandet som hon nu gjort här i sex månader. Hon kunde spanska redan innan hon kom hit då hon studerat spanska i Sevilla under ett år. Vår vänkrets beter sig som tio små negerpojkar eller Robinsondeltagarna förutom att ingen blir mördad eller utröstad. Tur det, men de hade gärna fått stanna en stund till.

BESOS & ABRAZOS para todos!

Montjüic - Judarnas Berg i detalj

Diplomaterna

Klockan är 06.30 söndag morgon och vi väcks av två yngre män som sjunger passionerat till en skiva som spelas i betydligt längre volym än deras röster. Ibland hörs även en fnittrande kvinna som försöker bidra till skönsången. Vår balkongdörr står på glänt, inte så mycket för att nätterna är så varma längre, utan för att vi inte har tillstymmelse till luftcirkulation eller ventiler i lägenheten. Det är uppenbart att sången á la Julio Iglesias kommer från balkongen snett under oss. Vi vänder och vrider på oss lite och konstaterar att det visst är ok att röka på ibland, men att droger även kan göra livet lite surt för andra. Försöker somna om. Sångarna tycks kliva ut på sin balkong som de verkar tolka som en brant klippa med endast horisonten och friheten i blickfånget. Denna gång är det faktiskt störande, men svennar som somliga av oss är så har vi ingen avsikt att kliva upp och be dem att vakna upp och lukta på kaffet.

Snart hör vi istället en grannfru öppna sitt fönster och gorma åt sångarna att sluta innan hon kallar på polis. Det blir tyst för ett ögonblick, men snart vrålas det igen och denna gång låter det mer som en provokation mot kvinnans tillsägelse. Jag tänker (”affirmerar” skulle Lina ha sagt) och ser mig själv kliva ut på vår balkong och kasta något hårt och tungt mot sångarnas fönster så att rutan går sönder. Min affirmation blir underhållande nog sann när plötsligt en balkongdörr öppnas och två sekunder senare faller en fönsterruta i kras hos sångarna. Telepati? Nästa gång ska jag försöka mörda någon med blicken.

Balkongdörren dras igen och ut kommer sångarna och vrålar aggressivt och letar efter den ansvarige. Jag förstår egentligen bara skällsord som hijo de puta (horunge) och homosexual (ni fattar). Sen öppnar vår granne ett fönster på sin inglasade balkong och så är det verbala slagmålet igång. Vår granne är även den person som när vi flyttat in mitt emot och haft AC´n på lite för många timmar, slängde klädnypor på vår balkongdörr för att få vår uppmärksamhet och sen skälla ut oss. Även det ”samtalet” innehöll polis från hans sida. Men vi har begravt stridsyxan och hälsar så gulligt på varandra varje gång vi möts på balkongerna. Ofta råkar det bli när vi alla står i underkläder och lite kvickt ska hämta något från torkstället som detta inträffar och då känns det så naturligt att bli en gnutta generad och ödmjuk. Han är absolut ingen bråkstake utan verkar ta sitt ansvar för grannskapet.

Vi önskar att vi hade förstått mer av vad som sades, men uppfattar något i still med att vår granne menar att de måste visa hänsyn. Kanske säger han även något om att utlänningar för plötsligt uppenbarar sig den fnittriga tjejen som kallar honom för rasist och dylikt. Ytterligare en kvinna konfronterar sångarna, vilket otroligt nog får dem att mjukna till och om igen be om ursäkt. Så snart hon klivit in igen fortsätter grälet mellan granne och sångare. Kanske hade de behövs lite hjälp av två svenska diplomater, men vi tycker mest att det är spännande och Henrik försöker till och med spela in grälet med sin mobiltelefon. Under hållningsfaktorn är höööög. Grannen tar till en härskarteknik. När han inte längre orkar gräla mer säger han att de får fortsätta imorgon och går in till sig. Kvar står sångarna och muttrar. Slutet gott, allting gott och vi somnar om.

Ikväll tog vi en promenad i Gracia som resulterade i en gofres med mörk choklad och en crepe med dulce de leche. Vi satte oss på en parkbänk på vårt lokala torg Vila de Gracia och tittade på fotbollsspelande barn och kaffedrickande föräldrar. Trots att jag inte kände en människa på hela torget, kände jag ändå en väldig gemenskap med alla bara genom att befinna mig på platsen denna söndagskväll. En herre med höftproblem makar sig fram och slår sig ned på bänken mellan Henrik och ett annat par som verkar känna sig lite utträngda och går därifrån. Mannen säger något till Henrik på katalan som han inte uppfattar och snart reder vi ut våra språkhinder och nationaliteter. Vi inleder frisk med spanska tills han avslöjar sin goda engelska. Albert heter han och berättar långa och många roliga berättelser om sina resor i Europa. Han verkar ha varit överallt och jämför mentaliteter från land till land. Han tycker mycket om Sverige och speciellt Stockholm, men Norge är ändå favoriten i Norra Europa. Albert berättar även om vilken taktik han använder för att få nonchalanta ungdomar att resa sig för äldre, gravida och funktionshindrade på metron. Vi får många goda skratt och han tipsar oss om en festival som snart tar plats i Barcelona. Vi pratar säkert tjugo minuter innan han tittar på klocka och måste gå hem. Klockan är då nio och jag misstänker att frun kanske har middagen på bordet. Vi skakar hand och säger på eventuellt återseende på ett antal språk och han gör sitt bästa för att ta sig upp benen igen och stapplar långsamt med kutande rygg hem igen. Det var ett fint och upplyftande litet torgmöte en vanlig söndag i Gracia.

Kom ketchup, så går vi

Jag åkte till La Tomatina med mina vänner Ilir och Steffen i tron om att vi skulle få uppleva något genuint och folkligt. Vi blev alla tre lite lätt chockade att det var en minoritet spanjorer där och på plats fanns istället en stor mängd britter, amerikaner och australienare varav alla ordentligt överförfriskade. Klockan var bara 10 på förmiddagen, men de flesta hade varit uppe hela natten och festat inför tomatkastningen och det osade av alkohol och svett i luften. Normalt bor ca 10.000 människor i byn Buñol, där det hela tar sin plats, men under festligheterna var runt 40.000 människor inklämda på bygatorna och när klockan närmade sig startskottet så började det bli riktigt trångt, på gränsen till att det inte gick att röra sig en centimeter. Många besökare fick panik i trängseln och försökte, likbleka i sin ansikten, att ta sig bort från den trångaste delarna.

Sakta närmade sig den första lastbilen med ammunition, på flaken stod funktionärer som kastade ut tomater till folket på gatan och när flaket tömts på hela tomater så tippades den sista soppan ut över våra fötter. Det var en flod av tomater och varenda människa var genomdränkt redan efter några få minuter. Totalt gick det åt mer än 100.000 kilo tomater under bara en timme. Lastbilarna fortsatte komma en efter en och ivriga deltagare väntade på sidogator för att kunna ta sig in till händelsecentret för att få vara med i matkastningen. Efter ett litet tag försökte jag jobba mig utåt vilket inte var så lätt bland alla människor, men ju längre ut jag kom desto renare kläder hade människorna runtom mig och det blev lite lättare att röra sig. Jag möttes av glada miner överallt. Trots alla berusade turister så var stämningen god och lokalbefolkningen såg ut att ha roligt dom med. En kvinna på en balkong på tredje våningen tömde vänligt nog en balja vatten över mig för att få bort det värsta och vid varje gathörn stod någon med en vattenslang för att skölja av förbipasserande i iskallt vatten.

När vi lyckats hitta varandra igen, då det var omöjligt att se varandra i det blöta infernot, så försökte vi duscha av oss så gott vi kunde och rörde oss mot bilen igen. Det fanns som sagt gott om vattenställen, men långt fler människor som stod på kö för att ta del av dem. Vi rengjorde oss själva precis tillräckligt mycket för att vi skulle kunna sitta i bilen utan att några säten skulle bli missfärgade och körde sedan mot havet för ett härligt eftermiddagsdopp istället för en lång duschkö. Tyvärr har jag inga bilder från händelsen, det var helt enkelt omöjligt att ha en kamera på plats, men lyckligtvis finns det gott om material från årets händelse på YouTube, se klippet nedan. Det var en intensiv upplevelse och jag kan inte säga att jag rekommenderar den, men jag är samtidigt väldigt glad att jag åkte.