Tio små negerpojkar

Vädret har varit skoningslöst. Under bara en vecka har vi upplevt både skyfall, en hageldusch, åska, dunder och blixtnedslag. Jag har sett översvämningsrapporterna från andra delar av världen och rynkade ögonbrynen ett slag. Men eftersom inga lyckopiller kan bota denna melankoli så hinner solen och parkernas samlade kraft suga upp allt vatten till nästkommande paradisdag. Jag blir snabbt påmind om att hösten nalkas även här om än senare i norra Europa. Förstår bara inte hur det gick så fort från Beach 2009 till Yllekofta 2009. Familjen Johansson åkte ju hem för mindre än två veckor sedan och då kom vi varje dag hem med svettpärlor på överläppen och sov under endast svalkande påslakan.

Nej men. Vänta. Lite. Här. Nu. Det hann gå några dagar från att jag påbörjade inlägget och nu lyser solen med sin närvaro och värmer lika gött som försommaren. Det är riktigt strandväder, 30 grader, och jag känner att det är läge att jobba halvdag.

Det tråkiga med den nalkande hösten är att skolstarten stjäl flera av våra finaste vänner. Maria försvann för snart en vecka sedan till San Sebastian i norra Spanien, på gränsen till Frankrike för att fortsätta sina studier i arkitektur. Ivan som också finns med på bilden är god vän till Maria och även en av de bästa människorna vi vet i Barcelona. Han stannar som tur är kvar ett tag till, men verkar ha planer på att flytta till Tyskland nästa år. De båda är så genuint snälla, reko och oskyldiga att det är svårt att inte tycka om dem. Maria är intresserad av all slags kultur och ursäktar alltid sin dåliga (som hon tycker) engelska med att stampa med en fot i marken och uppgivet säga ”Mierda!” som betyder skit på spanska. Henrik och Ivan har både sprungit lopp och spelat fronttennis tillsammans. Ivan inleder väldigt många av sina meningar med ”Yes/no, but…” som vi av någon anledning tycker är väldigt roligt.

Marcel hade en liten farväldrink för en veckan då han nu bor i Edinburgh i Skottland för att studera fotografi under ett år. Han är verkligen en känslomänniska som ena dagen då vi träffar honom lyser som en sol för att nästa gång muttra nedstämt med ledsna hundögon. Det syns på hela hans hållning och sätt att gå att något inte är som det ska. När han hade gjort sig av med sin lägenhet innan han flyttade till Edinburgh var han ibland djupt bekymrad över sin hemlöshet fast han bodde bra hos sina föräldrar en bit utanför staden och fick hemlagad mat och kunde bada i föräldrarnas pool varje dag. Han skriker högt på fotbollsmatcher och blir djupt upprörd när vi inte fattar vad som är fint och bra i Barcelona.

Anna är vår fina tyska granne som vi en dag i april sprang på i trappuppgången när hon frågade oss om vi visste var närmaste snabbköp var. Vi pekade vilt omkring oss och mötet slutade med att vi utvärderat varandras lägenheter och jag mailade henne några länkar till aktiviteter där hon kunde påbörja sitt sociala liv i den nya staden och uppmuntrade henne att höra av sig om hon ville hitta på något. Jag fick aldrig något svar via mail utan träffade på henne ännu en gång i trappuppgången efter någon månad och hjälpte henne att bära upp lite bagage. Då hade hon varit på resande fot ett tag. Sedan dess har vi umgåtts regelbundet och eftersom hon bor bara två våningar över oss är hon den enda som kommer och ringer på när hon vill något eller när vi ska bestämma träff. Det är väldigt gemenskapande att ha en kompis så nära. Det roliga med Anna är att hon har haft väldigt mycket besök av både vänner och familj och vi har träffat samtliga. Hennes bror och flickvän, hennes pojkvän och hans föräldrar, hennes farbror och fru, hennes mamma och pappa och hennes väninna från Tyskland. Vi har dessutom umgåtts med alla utom hennes föräldrar på ett eller annat sätt under en middag, festival, fest mm. Riktigt roligt. Men tidigt imorse lämnade även hon Barcelona för att flytta tillbaka till Tyskland och fortsätta sitt vanliga jobb som marknadsförare. Hon ville få erfarenhet av att arbeta i utlandet som hon nu gjort här i sex månader. Hon kunde spanska redan innan hon kom hit då hon studerat spanska i Sevilla under ett år. Vår vänkrets beter sig som tio små negerpojkar eller Robinsondeltagarna förutom att ingen blir mördad eller utröstad. Tur det, men de hade gärna fått stanna en stund till.

BESOS & ABRAZOS para todos!