Idag sa vi hej då och tack så mycket för en otroligt rolig tid med Diego på språkskolan Mediterraneo. Henrik tycker att han förmodligen är den bästa läraren han någonsin haft. Han är helt klart en av mina favoriter också eftersom han har förmågan att göra inlärning så roligt. Otaliga gånger har han dragit skämt om bordeller och marijuna, bara som illustrerande moment i olika övningsuppgifter. Och eftersom han bara pratar spanska på lektionerna så har han alltid superfyndiga synonymer och sätt att förklara saker på. Det roligaste han gjort var när vi hade en övning och han frågar en av eleverna om de någonsin ätit insekter. Innan eleven hunnit svara är han så road av sitt eget skämt att han illustrera en person som åker moppe med öppen mun...och äter insekter såklart :)
Vi fick även resultaten på våra examensprov idag och eftersom både Henrik och jag hade bra poäng så måste det ju innebära att han inte bara är rolig.
Inte blev det något traditionellt svenskt midsommarfirande i år. Minns faktiskt inte när firade midsommar senast. Inser att jag inte bryr mig om några högtider längre förutom jul som fortfarande känns lite mysigt. Midsommar känns bara som ett VM i idyll och bara tanken på folk som dansar till grodor med eller utan öron gör mig faktiskt lite illamående. Nära panikångest.
Vi passade på att hänga på det spanska välkomnandet av sommaren som heter San Juan och firas på årets kortaste natt. I Barcelona innebär det att människor i mängder träffas på stadens många stränder, festar, lyssnar på musik och tittar på fyrverkerier. Som ett megastort beachparty helt enkelt. Jag kan förstå njutningen av att titta på ett vacker fyrverkeri, men de flesta gick omkring och slängde smällare helt slentrianmässigt utan någon som helst hänsyn till sina medmänniskor. När jag var liten fick jag kasta smällare som mest lät som en oskyldig prutt och trots det var jag tvungen att springa iväg fem meter för att inte skada mig. Detta medan såväl vuxna som barn här slängde betydligt mer dynamit. Det blev tillslut olidigt att befinna sig på stranden när smällarna kom farande framför både ögon och öron på inte mer än någon meters avstånd helt utan förvarning. Jag var minst sagt rädd för att min hörsel skulle skadas. Kände för en gångs skull hur jag saknade lite av Sveriges säkerhetstänk där man faktiskt har restriktioner kring hur och var man får leka runt med eld och bomber. Vi träffade James dagen efter som hade en märklig tatuering på ena överarmen. Det visade sig att någon skjutit en raket rakt på honom som hade lämnat brännmärket.
Hur föräldrar och barn hanterade smällarna och fyrverkeripjäserna säger också en hel del om man ser på sina barn här. Det är lite mer avslappnat, minst sagt. På stranden vi var gick fyraåringar omkring och slängde både smällare och avfyrade små rakater utan föräldrars översikt. En pappa tände en pjäs och visade till och med sin son hur man kunde stoppa handen i den utskjutande lågan utan att bränna sig. Ungefär som att det var ett tomtebloss. Och igår var vi i Sitges och solade och badade. Där fanns små barn som lekte undervattenslekar långt ut i havet och åt sand medan föräldrarna solar toppless och umgås med sina vänner.
Jag tror att svenska föräldrar tenderar att vara allt för överbeskyddande med många saker och skulle säkerligen hålla sina barn i handen bara av tanken på en strand. Jag upplever det spanska sättet både befriande och lite lätt skrämmande då jag vuxit upp i ett så "säkert" land.
Och på tal om smällaren. Minns att det alltid kring midsommar och nyår brukade stå i tidingen om stackars hudsjur som måste låsas in och mediceras när det är dags för raketer. Här såg jag ett antal personer med sina hundar på stranden under festligheterna. Vad är det för skillnad på svenska och spanska hundar?
Nyklippt igen av min bästaste frisör som fattar vad saker och ting handlar om. Blev skitsnyggt! Om jag ska fortsätta känna mig snygg och lyfta fram den fina frisyr jag har fått, rekommenderade han mig att köpa en plattång som med enkla knep ger den twist mitt huvud behöver.Ska fundera på det.Blir bara så paranoid över att köpa prylar som skapar övervikt i mina resväskor. Måste kunna resa lätt och smidigt.
Eftersom vi ändå hade tänkt att åka till Tarragona vid missförståndet om hikingen i Terassa, tog vi tillfället i akt en vecka senare. Även Tarragona ligger vid Spaniens östra kust och det tog oss bara lite mer än en timma att ta oss dit med kortdistanståget. Jag vill verkligen ge den spanska infrastrukturen en stor applåd för dess organisation, tillgänglighet och priser. Ibland känns det som att det finns fler sätt än behövligt att ta sig dit man behöver och jämfört med SJ är priserna mer än humana. Det gör resandet till ett nöje.
Tarragona är en liten och ganska anspråkslös stad. Att staden ligger vid kusten är såklart en stor bonus med den vackra utsikten och stränderna. Det fanns även en gammal fin amfiteater, men det känns lite som om man har sett en teater så har man sett alla ;) Sten, grus och åter trappsteg formerade i halvmånar. I den gamla delen av staden gick vi genom trånga och mysiga gator och fann ett vackert torg att äta lunch på. Där gammalt mötte nytt fanns inte så mycket mer att se. I sin helhet så fanns det som var vackert vid kustremsan och inåt staden mest vanliga tråkiga bostadshus och vanliga tråkiga matbutiker.
Wow, vilken känsla! Och en efterlängtad sådan. Det bränner i låren, tinningarna pulserar och trots att kroppen börjar säga ifrån så är blodet så fyllt med syre att det känns som man hamnat i en annan dimension. Henrik och jag var ute och joggde tillsammans igår för första gången på mycket länge. Henrik hade ju redan tjuvstartat i Norrköping och följde duktigt upp i Barcelona innan Cursa El Corte Inglés. Han hade inte hunnit träna så mycket innan loppet men gjorde mig stolt med sina 1,30 tim på 11 kilometer. Innan dess hade han endast sprungit småsträckor här och där så det var imponerande att det gick så bra första långa loppet. Dock har jag fått höra ett antal gånger att jag var en dålig flickvän som inte mötte honom vid mållinjen. Till mitt försvar vågade jag anta att det hade blivit problematiskt bland 60 000 deltagare, men jag kan ha fel. Dessutom skulle jag göra potatissallad som vi skulle ha med oss till Costa Brava två timmar senare. Jag fanns i alla fall med vid start och förevigade ögonblicket på bild.
Häromdagen köpte jag i alla fall joggingskor. Med ett pajat knä och preferenser mot hopp och studs på gym och aerobics så har tanken aldrig slagit mig att jogging skulle vara speciellt bra eller roligt. Men sedan vi flyttade till Barcelona så har vi inte tränat mer än att promenera väldigt mycket. Vi har många gånger pratat om att registrera oss på gym, men upptäckt att det blivit för krångligt då en del gym kräver att man har spanskt bankkonto för att få bli medlem eller att de helt enkelt är för dyrt.
Men nu verkar träningssituationen löst. Marcel tipsade mig om att köpa skor på Decathlon som är som Bauhaus fast för träningsprylar. Dvs, det finns både märkesprylar och alternativa märket till bra priser. På vägen till Decathlon passerade vi Nikes shop på Passig de Gracia och självklart hittade jag ett par toppenskor fast för 120 Euro. Om man verkligen vill satsa på träning så kan ett par riktigt bra skor vara en god investering och då kände jag att jag kunde unna mig dessa fast de är dyra. Dessutom hade Henrik lovat mig 50% rabatt eftersom han så gärna vill ha sällskap när han springer. En bra deal helt enkelt J Men när jag sedan provat ett antal skor på Decathlon hittade jag ett par fantastiskt sköna från Adidas som var nedsatta till 39 Euro. Vilket kap! De finns nu i min ägo och jag älskar dem. Henrik passade dessutom på att köpa en pilatesboll för att arbeta upp styrkan lite som nu tar upp en kvm av vår lilla lägenhet. Haha!
Min första joggintur gick mycket bra och jag förvånades över min kapacitet trots att jag inte tränat på snart fyra månader. Min kropp är faktiskt fantastisk när det kommer till träning. Den minns så bra och nu har jag fått mersmak. Jag hoppas på en joggingtur på stranden i helgen. När vi kom hem var jag röd som en tomat och svetten pärlade sig i pannan och på överläppen. Såg helt enkelt galen ut, men mådde otroligt bra och kände mig så pigg och uppåt. Tillagade en god sallad med bland annat avokado, linser och crabsticks och hoppade i säng för att läsa vidare i min spännande bok: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Måste bara berätta att Stieg Larsson är otroligt populär i Spanien eller åtminstone i Barcelona. Det sitter stora posters i tunnelbanan och på stan med reklam för hans milleniumserie och folk inväntar ivrigt sista boken som inte kommit ut på spanska än och många har redan sett filmen. Spelar ingen roll var i stan jag befinner mig. Det står, sitter eller ligger alltid någon någonstans och läser Larsson. Hur blev han så poppis här?
Jag hann bara läsa tio sidor innan hela jag var märkbart slut efter springet och somnade. Vaknade som ur koma någon timma senare och kände mig desillusionerad och utmattad. Springet tog på krafterna ändå :)
Jag har aldrig varit någon vidare löpare, eller särskilt sportig över huvud taget, men när vår vän Ivan berättade om det stora stadsloppet Cursa El Corte Inglés här i Barcelona så kände jag genast att jag måste delta! Det är ett av europas största lopp och har som mest haft fler än 100.000 deltagare (i år deltog ca 60.000). Jag hade bara några få veckor på mig att träna, men kom förvånansvärt snabbt i form och klarade mig igenom hela loppet på 11km genom staden utan avbrott. Det var ett fantastiskt sätt att se en ny sida av staden, att få springa fram på avstängda gator mitt i enorm folkmassa som alla kämpade framåt. Efter varje passerad kilometer brast alla som sprang ut i jubel och det var verkligen en fantastisk stämning. Loppet sträcker sig mer eller mindre i en cirkel över innerstaden, med början på det stora torget Plaça de Catalunya, och vidare upp på berget Montjuïc ("berg" är något av en överdrift) och väl där uppe fick vi springa ett varv genom den Olympiska stadion medan folkmassan ropade Barça, Barça!
Vår käre vän Nidal bjöd med oss till Tarragona i sällskap av hans vänner katalanen Guillem och italienaren Paolo från Barcelonas universitet. Alla tre doktorerar i versioner av fysik, vilket intresserar Henrik otroligt mycket. Så mycket att hans ögon glänser av entusiasm och beundran bara av tanken på boysen. Och strängteori. Jag å andra sidan föddes ju inte med de hjärnceller som krävs för att förstå sådant, vilket gjorde att det kändes som att jag ofrivilligt deltog i ett möte mellan snillen som spekulerar.
Vi skulle träffas runt åtta på morgonen för att ta tåget till Tarragona, vilket jag tyckte kändes lite väl tidigt eftersom det bara tar någon timma att åka dit. Dessutom hade Henrik fått instruktioner om att vi skulle ta med oss matsäck, vilket klingade helt tondövt i min öron då det säkerligen skulle finnas både restauranger och caféer öppna i Tarragona som vi kunde äta på. Jag hade alltså anledning att misstänka att bara för att man läser fysik så betyder det inte att man är smart.
Vi anläder på tågstationen och köper våra biljetter medan vi väntar på Nidal, Guillem och Paolo. Väl på perrongen, bara några minuter innan tåget ska gå, frågar jag Guillem om han varit i Tarragona förut. Han svara ja, men undrar varför jag frågar det. Inte så konstigt tycker jag eftersom det är dit vi är på väg. Blir då upplyst om att vi inte ska till Tarragona utan till Terassa och hika, vilket bekräftade mitt sjätte sinnes kompetens. Vi hade ingen anmärkningsvärd matsäck med oss, jag är klädd i kjol och röda fina sneakers medan de andra har väl packad ryggsäck och hikingskor. Guillem erkänner att han blev förvånad över hur opraktiskt klädd jag är inför en hiking och vi försöker att reda ut missförståndet. Två minuter innan tåget går. Vad hade hänt om jag anlänt till tågstationen i högklackat? Det var bara att snabbt programmera om och inse att kjol och röda sneakers var dugligt att hika i trots alls. Just då var jag måttligt road över Henriks och Nidals förmåga att kommunicera information. Nidal ser ut som ett frågetecken och kan inte förklara vad han vet och inte vet om vad som ska hända under dagen. Han har sina hikingskor på och matsäcken packad, men tydligen vet han inte ens varför. Karlar alltså.
Vi far vår kos och påbörjar en vandring med utsikt över Montserrats snöklädda toppar, där luften doftar dagg, blomster och jord och där lavendel och rosmarin växer i det vilda. Jag aktiverar ett sinne i taget och njuter från topp till tå medan männen diskuterar partiklar och Paolo vill prata med mig om svensk självmordsstatistik. Halvvägs tar vi en välbehövlig paus på en klippa med exotisk utsikt. Som den sanna italienare Paolo är så korkar han självklart upp en flaska rött vin och bryter stora bitar från en smakrik ost som han tagit med sig från Italien.
Vår tretimmarsvandring tar oss till den romantiska byn Mura som tycks ligga i en bergdal, helt isolerad från omvärlden. Här kan man dricka ur naturliga brunnar, handla ekologiska grönsaker och hemmagjorda kompotter. Nidal bjuder oss på körsbär, färska aprikoser och en frukt som är mycket bekant för honom, men inte för oss. Och livet är underbart ännu en dag.
Bland vårt umgänge pratar vi ofta om kulturella skillnader och vi delar en stor nyfikenhet om varandras hemlands kultur, traditioner och inte minst maträtter. Efter att vi råkat förklara innebörden av s.k. kroppkakor under ett samtal så befann jag mig i en position där jag råkat lova att laga denna rustika sydostvenska maträtt till våra vänner. Egentligen hade jag bara gjort kroppkakor en enda gång tidigare, och ärligt talat så resulterade det bara i ett gäng sorgliga högar som sprack upp så fort man petade på dom.
Hur som helst så var det bara att kuta ut på stan, leta reda på rivjärn, 3 kilo potatis, några hekto fläsk och ett par lökar. Efter lite prestationsångest, ett evigt potatisskalande och blodiga knogar från ett uselt kinesiskt rivjärn så kom gästerna utan att något hamnat i grytan. Men med lite hjälp från Hanna så hann vi utan stor försening få maten färdig till slut. Som en slags försäkran utifall att maten inte skulle smaka (eller att vi helt enkelt inte skulle lyckas) så gjorde Hanna även lite goda laxmackor med mörkt saftigt bröd, något som också är sällsynt här där man mest äter baguetter och annat vitt bröd. Något förvånade upptäckte vi att alla nationaliteter inblandade gav tummen upp och snabbt slukade sina portioner med lingonsylt och smält smör, till och med Christian - vår enda svenska vän i Barcelona såg riktigt nöjd ut trots att han aldrig riktigt gillat kroppkakor tidigare.
Vi kunde glatt konstatera att matlagningskvällen var en succé och jag blev snabbt tvungen att lova att göra det igen (redan nu på lördag faktiskt). Jag måste ägna ett stort tack till morfar som lärde mig att laga riktiga kroppkakor, med lite tur och erfarenhet kanske jag lyckas göra dom nästan lika goda som hans en vacker dag!
Idag sa vi hej då och tack så mycket för en otroligt rolig tid med Diego på språkskolan Mediterraneo. Henrik tycker att han förmodligen är den bästa läraren han någonsin haft. Han är helt klart en av mina favoriter också eftersom han har förmågan att göra inlärning så roligt. Otaliga gånger har han dragit skämt om bordeller och marijuna, bara som illustrerande moment i olika övningsuppgifter. Och eftersom han bara pratar spanska på lektionerna så har han alltid superfyndiga synonymer och sätt att förklara saker på. Det roligaste han gjort var när vi hade en övning och han frågar en av eleverna om de någonsin ätit insekter. Innan eleven hunnit svara är han så road av sitt eget skämt att han illustrera en person som åker moppe med öppen mun...och äter insekter såklart :)
