Vår käre vän Nidal bjöd med oss till Tarragona i sällskap av hans vänner katalanen Guillem och italienaren Paolo från Barcelonas universitet. Alla tre doktorerar i versioner av fysik, vilket intresserar Henrik otroligt mycket. Så mycket att hans ögon glänser av entusiasm och beundran bara av tanken på boysen. Och strängteori. Jag å andra sidan föddes ju inte med de hjärnceller som krävs för att förstå sådant, vilket gjorde att det kändes som att jag ofrivilligt deltog i ett möte mellan snillen som spekulerar.
Vi skulle träffas runt åtta på morgonen för att ta tåget till Tarragona, vilket jag tyckte kändes lite väl tidigt eftersom det bara tar någon timma att åka dit. Dessutom hade Henrik fått instruktioner om att vi skulle ta med oss matsäck, vilket klingade helt tondövt i min öron då det säkerligen skulle finnas både restauranger och caféer öppna i Tarragona som vi kunde äta på. Jag hade alltså anledning att misstänka att bara för att man läser fysik så betyder det inte att man är smart.
Vi anläder på tågstationen och köper våra biljetter medan vi väntar på Nidal, Guillem och Paolo. Väl på perrongen, bara några minuter innan tåget ska gå, frågar jag Guillem om han varit i Tarragona förut. Han svara ja, men undrar varför jag frågar det. Inte så konstigt tycker jag eftersom det är dit vi är på väg. Blir då upplyst om att vi inte ska till Tarragona utan till Terassa och hika, vilket bekräftade mitt sjätte sinnes kompetens. Vi hade ingen anmärkningsvärd matsäck med oss, jag är klädd i kjol och röda fina sneakers medan de andra har väl packad ryggsäck och hikingskor. Guillem erkänner att han blev förvånad över hur opraktiskt klädd jag är inför en hiking och vi försöker att reda ut missförståndet. Två minuter innan tåget går. Vad hade hänt om jag anlänt till tågstationen i högklackat? Det var bara att snabbt programmera om och inse att kjol och röda sneakers var dugligt att hika i trots alls. Just då var jag måttligt road över Henriks och Nidals förmåga att kommunicera information. Nidal ser ut som ett frågetecken och kan inte förklara vad han vet och inte vet om vad som ska hända under dagen. Han har sina hikingskor på och matsäcken packad, men tydligen vet han inte ens varför. Karlar alltså.
Vi far vår kos och påbörjar en vandring med utsikt över Montserrats snöklädda toppar, där luften doftar dagg, blomster och jord och där lavendel och rosmarin växer i det vilda. Jag aktiverar ett sinne i taget och njuter från topp till tå medan männen diskuterar partiklar och Paolo vill prata med mig om svensk självmordsstatistik. Halvvägs tar vi en välbehövlig paus på en klippa med exotisk utsikt. Som den sanna italienare Paolo är så korkar han självklart upp en flaska rött vin och bryter stora bitar från en smakrik ost som han tagit med sig från Italien.
Vår tretimmarsvandring tar oss till den romantiska byn Mura som tycks ligga i en bergdal, helt isolerad från omvärlden. Här kan man dricka ur naturliga brunnar, handla ekologiska grönsaker och hemmagjorda kompotter. Nidal bjuder oss på körsbär, färska aprikoser och en frukt som är mycket bekant för honom, men inte för oss. Och livet är underbart ännu en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar