Back to my roooots

Gissa var los Suecos åkte i onsdags? Till Ikea. På något sätt känns det syndigt och som att vi borde skämmas. Varför åka dit när hela innerstaden vimlar av inredningsbutiker? Jo, i synnerhet jag ville köpa endast billig skit som toalettborste, stekpannor, stekspade och badrumsmatta. Jag är inte med på att investera för många hundralappar i ett hem vi inte ska stanna allt för länge i. Då funkar Ikea.

Vi lär oss duktigt hur man ska ta sig till olika platser och med vilka medel. Den här gången fick vi ta metron till Bellvitge som ligger så längt västerut man kan komma i metrosystemet. Från vår station Diagonal till Bellvitge är det fjorton stopp. Tar lite tid med andra ord. Vi klev av i en mycket dyster förort som sällskapades av ett industriområde. Med lite hjälp från lokalinvånare var vi snart på Ikea, hungriga som få och gick raka vägen till restaurangen för att avnjuta köttbullar, potatis, brunsås och lingonberries. På något sätt kändes de ändå lite skönt att komma dit, speciellt eftersom jag kände igen systemet i restaurangen och för en gångs skull slapp fråga var, hur, när och varför. Det var inte precis av hemlängtan som vi kände att köttbullarna kallade på oss. Vi skulle ändå äta och passa på att ha en svensk timma i varuhuset. Addera en croissant doppad i choklad och kvällen hade börjat bra. Det roligaste var hur lite vi betalade för våra måltider, något som är ovanligt i Barcelona. Vi beställde köttebulletallriken med 10 köttbullar, en liten juice och ett bakverk var. Jag betalade bara 3 Euro, dvs 1 Euro per produkt och det var skrattretande. Efter vi hade skrattat ett tag kom på även på att maten måste varit så billig för att det var långt efter lunchtid och att maten förmodligen legat i uppvärmningsbehållare en stor del av dagen. Att vi båda sen kände oss lite gnälliga i magen kan vara ett bevis på detta.

Vi äger ju inte så mycket nuförtiden och köksskåpens innehåll är sparsmakade. Vi har typ tre bestick av varje, fyra glas och en uppsättning porslin. Glöm lyx som rivjärn, flasköppnare, decilitermått, vitlökspress, köksknivar. Vi har inga bekvämligheter på det sättet, inte heller någon ugn men vi behöver dem inte heller. Krävs bara lite extra uppfinningsrikedom. Detta påminner mig om hur mycket prylar normalsvensken egentligen äger i sitt kök.
I alla fall. Inköpen var någorlunda planerade från min sida. Jag visste vad vi skulle ha, men hade liksom glömt att mäta våra små utrymmen i lägenheten. Så förutom köksredskap som passade bra kom vi hem med en badrumsmatta som inte alls fick plats. Vi kunde inte ens öppna badrumsdörren när den låg på plats. Ett soffbord som vi aldrig packade upp när vi insåg hur förbannat stort det blev i vardagsrummet, en handdukshängare som man liksom hänger över dörren som skrapade bort färgen från dörrgaveln när vi försökte stänga dörren. Och så vidare. Det blev tillslut en lite olycklig kväll trots två bra skrivbordsstolar, men samtidigt kändes det som en lättnad att igår åka tillbaka med några av sakerna för att vi inser att vi inte ska hålla på och köpa saker.

De flesta vet ju att Ikea har hemkörning, men vi hade inte så mycket saker att vi tänkte ta en taxi hem. På väg ut från Ikea kommer fyra personer springande mot oss och alla ska hjälpa oss att köra hem våra saker. De tävlade om vår uppmärksamhet, vilket fick det att kännas som en mindre attack. Detta var såklart inte Ikeas medarbetare på transport utan privatpersoner som utövar konkurrerande transportverksamhet. De skulle dessutom ha dubbelt så mycket betalt jämför med vad en vanlig taxifärd kostar. Vi tackade vänligt men bestämt nej och ställde oss i taxikön. Människorna återkom ett par gånger till oss för att förhandla om priset och jag var ändå ganska intresserad av att se hur lågt de kunde gå. Henrik stod på avstånd med noll tolerans för sådana affärer. Tillslut fick vi tag på en taxi och kunde frid och fröjd åka hem förutom en liten incident. Vi hade inga kontanter på oss när vi satte oss i taxin så taxin fick stanna utanför en bank. När Henrik kliver ur bilen kör en annan bil in i dörren som han öppnar. Visserligen snuddar de bara dörren, men det var otäckt nära och man måste säga att de kör med väldigt liten avståndsmarginal.

Hjälp de fattiga och nödiga

Det finns ganska många gatumusikanter i Barcelona. De flesta har vi sett och hört spela i hamnområdet, där det som åhörare är lätt att slå sig ned på en bänk, en gräsmatta, en plätt asfalt eller en båt om man är förmögen och digga. Ibland är det hela band på åtta personer som spelar. Poängen är att dessa gatumusiker är sjukt begåvade. När man ska byta metrolinje måste man ibland gå ganska långa sträckor i underjorden för att komma till sin linje. I den passagen stöter man ofta på både en och två musikanter. De är för det mesta även väldigt välutrustade med mikrofoner och högtalare som gör att deras musik upptäcks på mycket långt håll. Återigen. Dessa musikanter är fruuuktansvärt begåvade. Inget pling plong, ding screetch alltså. De är mer som symfoniorkestermedlemmar som plötsligt en dag vaknade på den något mer förvirrade sidan och valde underjorden istället för finsalongerna. Det är fioler, gitarrer, saxofoner och indiesong. Samtidigt som jag imponeras så väldigt av deras musik och tacksamheten att jag får lyssna gratis, blir jag lite ledsen över att det känns som att deras talang går till spillo på en plats där människor bara rusar förbi mot nästa mål. Många med undvikande blickar för att slippa slänga sina lösa slantar i deras insamlingshattar.

På tal om insamling. Man skulle förmodligen kunna spendera hela sin månadslön bara genom att ha dåligt samvete för flertalet tiggare som finns här. Stereotypen är en kort, liten skrumpen kvinna utan skor och i huckle som sitter blixtstilla utanför en byggnad med en mugg i handen. Ibland gömmer hon sig i sin huvudbonad och ser nästan utan att sova mot byggnaden. Ibland är hon aktiv och tar bestämda kliv fram mot dig, visar en bild på ett barn hon förmodas känna och menar att vi ska skänka pengar till ”POor baby”. Ibland är tiggaren en man som står på knä med en stor skylt i handen. Har faktiskt aldrig stannat för att ta del av informationen. Och ibland är tiggaren en kvinna som ser skandinavisk ut. Av hennes många påsar att döma ser det ut som att hon haft en trevlig shoppingrunda och bara vilar på trottoarkanten. Sen upptäcker man tiggarmuggen.

På tal om annan insamling. Häromdagen såg jag min första hora. Tanken var att vi skulle undvika alla jäkla turister som finns här på helgerna och gick in på en sidogata i området Raval. Detta är ett mycket mångkulturellt och inte alltid så vackert område, där stämningen så fundamentalt förvandlades från stadigt till otryggt bara en gata in i området. Ganska otroligt faktiskt. Här hänger människor utanför butiker och i gatuhörn och med sökande blickar granskar alla som går förbi. Vilken turist jag blev bara sådär. Kände mig naken.

Vid ett gatuhörn hänger en kvinna som jag förmodar var en hora. Föreställ dig att hon var klädd som motsatsen till manchesterbyxor, fjällrävenjacka och gummistövlar. Jag vet inte vad jag tänkte när jag såg henne mer än ”Hoppsan, där står en hora och väntar. Check.” Christian har berättat historier om kompisar som gått hem fulla på nätterna och stött på dessa lättklädda och aggressiva damer. Två horor hade erbjudit hans kompis en gratis avsugning och full som han var och less på kommentarer, började han argumentera med dem på gatan. De började ta i honom och sekunder senare hade han noll plånbok kvar.

På tal om ytterligare variant av insamling. Finns det många gatumusikanter i tunnalban, finns det många försäljare på stranden och de kan bli väldigt påfrestande. De är liksom uppdelade i små team av thailändska massörer, arabiska öl-,vatten- och cigarettförsäljare och indiska cocosnötförsäljare som liksom stryker omkring dig. De frågar, en, två, tre, fyra gånger och sen går de samma varv igen. Senast vi hängde på stranden en eftermiddag kom öl,-vatten- och cigarettförsäljaren förbi. Henrik tackade nej till öl, men då försökte försäljaren att locka med att den var iskall. När inte det gick undrade han om vi ville bli höga så han hade nog ett eller ett par paket oregano nersmugglade i skorna. Utbudet är enormt här ;) Det gäller bara att man är lite destruktivt upplagd.

Cosmo Caixa

I lördags bestämde vi oss för att besöka Barcelonas vetenskapsmuseum och planetarium, Cosmo Caixa. Vi hade läst någonstans att det skulle vara ett av europas bättre och såhär efteråt är vi beredda att hålla med om det. Som det brukar vara på sådana här museum var det många små experimentbås som man kan interagera med och som på ett pedagogiskt sätt förklarar fenomen inom bl.a. fysik och kemi. För det mesta är det kanske inte så värst spännande men några av dom var riktigt trevliga, som röstförvrängaren, blixtklotet, bollblåsen och isblocket. Alltså ett stort isblock i mitten av salen, mer komplicerat än så var det inte, besökarna kunde gå fram och skulptera den långsamt med sina varma händer.


Det fanns även många utställningar och installationer av olika teman och slag, t.ex ett färgstarkt rum med blinkande ljus och transparenta dockor med olyckliga organ i sina kroppar. Över varje docka snurrade en hysteriskt blinkande skylt med namnet på en drog och till detta en text om vilka effekter denna kan ha på en människokropp.


Överallt i anläggningen fanns stora och små fossil, nästan samtliga biologiska eror på jorden fanns representerade, utspridda på fem våningar. Själva byggnaden i sig var vacker och modern, med öppna ytor och en djup vindlande passage som spiraliserade nedåt med ett enormt träd hängandes i tomrummet. Imponerade upptäckte vi att det utöver allt annat fanns en ordentlig inomhusregnskog som det gick att vandra omkring i. Den gav en skön känsla av urtid och där fanns en artificiell sjö med stora, märkliga fiskar som simmade omkring. Hela anläggningen i sig var ett slags blandning av zoo, lekstuga, museum och föreställningar, med tillräckligt av allt för att en hel dag ska försvinna utan att vi hunnit titta på klockan.

/Henrik

Spanish didn´t come in between

Det här inlägget är tillägnat Emma och Sofia som ville se hur frillan blev. Det här är väl ungefär så nära en bra hårdag jag kommer :)

På gränsen mellan dröm och verklighet.

Idag startade vi morgonen med en promenad österut i Eixample med riktning mot stranden. Bara för att sitta lite. Titta lite. Läsa lite. Gräva ner tårna i sanden lite. Just nu minns jag inte ens Sverige och jag bryr mig inte heller. Det är alltid ett evigt tjat om väder hit och dit där. Men inte här för här är det sol varje dag. Inte så mycket att diskutera ;)

På hemvägen gick vi förbi ett litet kontor och fick syn på en annons om billig, möblerad, nyrenoverad, ledig lägenhet. Knackade på och fick se lägenheten en timma senare. Det var en kort liten man med vädjande ögon iklädd dunjacka och för korta kostymbyxor, helt befriad från engelskakunskaper som visade oss runt. Jag fick bland annat fråga om tvättmaskin på teckenspråk. Det fanns gott om utrymme, men fönstrena var av storlek skämt och det enda som var nyrenoverat vad badrummet. Det räcker liksom inte. Dessutom förstår jag inte varför man visar en lägenhet som är stökig och delar av utrymmena ser ut som förråd. Hujedamen vad lyxig vår nuvarande lägenhet kändes när vi kom tillbaka hem. Det lutar verkligen åt att vi skriver ett sexmånaderskontrakt på den vi redan har mycket på grund av det fantastiska läget, det bästa av det mesta, och att den är fräsch. Jag tror att vi börjar få lite perspektiv vad gäller standarden i det här landet.

Kortfilm från Tibidabo

Tibidabo med Christian

Förra veckan träffade vi Christian. Christian fick vi kontakt med genom Dennis och jag började terrorisera honom med en massa frågor om Barcelona på Facebook. Han är en mycket trevlig kille med massor av energi som bott i Barcelona i 18 månader och jobbar som IT-ansvarig på ett spelföretag. Han gav oss jättebra hjälp på vägen mot vår första lägenhet och var schysst nog att gå och titta på den åt oss för att se att den var bra och att bostadbolaget verkligen existerade i verkligheten. Som tack för all vettig hjälp bjöd vi honom på middag på en Kubanska restaurang vid namn Ache pa ti. Det var en ganska anonym restaurang precis på andra sidan Avinguda Diagonal i ett lika anonymt och mindre sympatiskt område.

Vi kom dit straxt efter åtta, vilket är tidigt för att gå ut och äta i det här landet. Normalt arbetar folk kanske mellan kl 10-20 med en längre paus på dagen. Går ut och äter gör man först vid klockan 22 på kvällen till runt eller efter midnatt. Det märktes att vi var tidiga eftersom att Ache pa ti var näst intill folktomt när vi kom förutom en flörtig bartender/servitör och en stilig svart man i flott kostym med en cigarr i mungipan. Det visade sig att den svarta mannen ursprungligen var kuban, men hade bott i Sverige i 30 år innan han för bara några veckor sedan flyttat till Barcelona för att sälja cigarrer. Han och Christian, som också uppskattar en god cigarr, hade redan hunnit diskutera affärer innan vår ankomst. Trots att vi satt på restaurangen i säkert fyra timmar var vi fortfarande de enda gästerna som varit där på hel kvällen när vi sedan gick. Det kan inte ha berott på att maten var dålig för det var riktigt gott. Servitören rekommenderade oss ett antal rätter som serverades på enskilda fat som vi plockade ifrån. Det var bland annat majsbollar, friterade bananchips, köttröror, matbananer med mera. Till dessert beställde Henrik färsk guava med en slags sirapssås till. Mycket sött och gott!

Förra helgen följde Christian med oss till Tibidabo. ”Tibidabo (512 m) is the highest hill in the wooded range that forms the backdrop to Barcelona”. Namnet har fått sitt namn från djävulen som genom ett försök att locka Kristus, tog honom till denna höga plats och sa ”Allt det här ger jag dig om du faller ner på knä och dyrkar mig”. För oss vanliga döda kan man säga att Tibidabo är en utsiktspunkt där man kan se ut över hela staden och få sig lite frisk luft. Dit tar man sig genom att ta tåget till en av tunnelbanesystemets nordligaste stationer. Därifrån kan man sedan välja att ta tramvia blau, Barcelonas sista överlevande old-style spårvagn. Den är söt och blå. Men den tog vi inte utan vandrade till fots genom ett mycket vackert bostadsområde och en park till funicularen som är ett tubliknande fordon som skapats för att åka på räls upp och ner i berg. Utan den kommer man helt enkelt inte till Tibidabos topp. Det var 20 grader den dagen, vi svettades och Henrik köpte till och med solcreme för att inte bränna pannan.

Förutom den storslagna utsikten så har man här även byggd ett ganska stort tivoli. Karusellerna är av blandad kvalitet och karaktär, somliga modernare men mer anpassade för barn än vuxna och andra lite rostiga och mekaniska. Inte läskiga så mycket för fart och fläkt utan för att man helt enkelt är rädd för att muttrar ska lossna under turerna. Vi köpte oss en enkelt biljett till pariserhjulet och jag insåg på lite högre höjd vilken svindel jag fått på senare år. Jag trodde liksom att alla mina rutinerade år på Liseberg skulle bepansrat mig från sådana känslor, men nej då. Trevligt nog slapp jag att sitta där själv och pinas för Christian tyckte att det var minst lika jobbigt och höll sig hårt i stängerna så knogarna vitnade. Trots det hjälpte han rostningsprocessen på vägen och började peta bort färgflagor från pariserhjulet.

Uppe på Tibidabo finns även en mycket vacker byggnad vid namn Temple del Sagrat Cor (The church of the sacred heart) och den ska tydligen vara Barcelonas motsvarighet till Paris Sacré Coer. Vad vet jag om den saken. Den är i verkligheten två kyrkor i ett som är byggda på varandra och den översta har en gigantisk Kristus på toppen som man kan ta hissen upp till. Dit åkte Henrik och Christian medan jag solade vid kyrkfoten. Kände liksom att jag hade fått min beskärda del av utsikt för den dagen.

På kvällen blev vi medbjuda till en fest på en bar i El Born, vars huvudperson hade fyllt år. Det var fint att äntligen umgås lite med folk igen och i sällskapet fanns tyskar, katalaner, en britt, en argentinare och några svennar. Det känns verkligen att folk är öppna och mottagliga för nya ansikten och vi kände oss genast välkomna. Jag fick bra kontakt med en tjej som pluggar till arkitekt och vi har bestämt att vi ska gå på jazzklubb och käka tapas ihop snart. Anledningen till att jag fastnade så spontant för henne är hennes likheter med Kristi och Pirjo. De har samma oskyldiga, mjuka och varma personlighet och pratar ungefär lika lustig engelska. Pirjos engelska är lustig, inte Kristis. Någon dag kanske vi till och med besöker henne på skolan och kollar hur hon jobbar i ateljén.

Det var helt klart ett schysst barhäng, men efter en hel dag på vandrande fot var vi trötta och gick hem efter midnatt innan klubbarna öppnade. Måste även här tillägga att tröttheten ligger mycket i att mer eller mindre ALLA på baren rökte och nio av tolv i vårt sällskap. Hela tiden. Det var igen slump att jag nästa dag vaknade med hes stämma utan att ens ha rört en cigarett.

Túro del Putget

Vår första lördag i Barcelona spenderade vi med att upptäcka området strax norr om oss, Gràcia, som är en mysig bohemsk stadsdel med smala gator och gamla hus. Egentligen så bor vi i Gràcia, men i praktiken precis på gränsen mellan denna del av Barcelona och det mycket modernare Eixample. Ursprungligen var Gràcia en självständig by som såsmåningom växte ihop med resten av staden, invånarna där är lite lätt lokalpatriotiska och stolta över sin stadsdel och firar den ofta och gärna.

Vi hittade en mängd trevliga ställen när vi strök omkring bland gränderna, trevliga cafén och restauranger och en stor marknad precis som den vid turiststråket La Rambla. Vi upptäckte bland annat en härlig matbutik som specialiserat sig på mat från spridda delar av världen med specifika hyllor för japansk, kinesisk, fransk, afrikansk och amerikanska matvaror. Märkligt nog så fanns det mitt inne i Gràcia ett anspråkslöst litet torg som tydligen var dedikerat till John Lennon, med en rostig skiva på en vägg som någon slags kvitto på det. Det var inte så mycket till torg ärligt talat utan mest några gungor, ett par parkbänkar och några riktigt rökiga cafén. Det finns verkligen många trevliga fik här, men problemet är att det sällan är NO FUMAR utan folk kedjeröker ständigt, ibland så det sticker i ögonen, men vi är glada ändå :) Något som gör oss ännu gladare är att det finns ett mycket stort utbud med Japanska restauranger här och vi har visserligen bara provat en såhär långt men dom hade en härlig atmosfär och perfekta små lena sushibitar.

Lagom till lunch hade vi tagit med oss picnic från marknaden upp till parken Túro del Putget strax norr om Gràcia, det är en rätt anonym park jämfört t.ex. med grandiosa Park Güell bara någon kilometer österut, men vacker med fantastisk utsikt över staden och helt tom på turister. Ett roligt gäng barn använde de slingrande promenadvägarna för utförsåkning på skateboard vilket såg riktigt livsfarligt ut men de tog sig upp gång på gång för ännu ett åk skrikandes i hög hastighet nedför de asfalterade gångarna.

Med sambarytmen i byxbenet

Jag har ju glömt att berätta om paraden som väckte Gracia vår andra morgon i staden. Det lät från köksfönstret som att en hel cirkus hade kommit till staden eller i alla fall en komplett blåsorkester. Det vore ju dumt att missa festligheter så här på morgonkvisten och i början på vistelsen, tänkte vi yrvaket och drog på oss ytterkläder och sprang ner på gatan. Där gick en parad med hästar, ryttare, små lastbilar fulla med människor och bara en liten, liten orkester på typ fem man med förmåga att låta som det tredubbla. Sambarytmerna var inte att ta miste på. Från lastbilarna kastade människor karameller i mängder. Kasten var inte mjuka och godis är hårt så det var bäst att skydda huvud och ansikte när karamellprojektilerna kom farande i ljusets hastighet. Gränderna är ju även så trånga här i Gracia att det inte fanns utrymme att stå på avstånd.

Föräldrar med barn och väldigt vuxna också fyllde stora plastpåsar med karamellerna. Vi såg även två tonårspojkar som kom bärande på en öppen resväska med sin fångst och jublande rop hördes från deras kvinnliga anhängare när de visade upp hur duktigt de samlat. Jag var inte heller sen med att fylla jackfickan. Än idag ligger dessa karameller i butikers skyltfönster eller i entréer där de bjuds till kunderna.

Fler mindre orkestrar och fler lastbilar tillkom på eftermiddagen. Paraden fortsatte hela dagen och ända fram till sent på kvällen med några blygsamma pauser där hästarna fick vila och tugga i sig lite halm. Henrik frågade en butiksägare vad det var för parad och i ärlighetens namn visste varken hon eller hennes kollega vad det var frågan om. Hon menade att man brukar fira området Gracia varje år och nästa gång skulle man visst fira Mallorca. Ja, varför inte.

Dubb dubb di dubb

Visserligen har vi för mycket att upptäcka i staden för att ha tid att titta på TV. Men ibland vill man bara lägga upp benen i soffan och vila huvudet framför ett mer eller mindre meningslöst/meningsfullt program sådär på kvällskvisten eller varför inte på lunchen. Ärligt talat är det en mindre pina att titta på spansk TV som alltid är dubbad. Natur – och matlagningsprogram går bra, men att titta på något annat är som att vara döv. Även biofilmerna är dubbade om du inte går på VO-föreställningar. VO betyder ”Version original” och är då på originalspråk fast med spansk eller katalansk textning. Härom kvällen såg vi mycket fram emot att se ”Gran Torino”, av och med Clint Eastwood. Man gör ju oftast som man brukar, vilket hemma har varit att gå till biografen tio minuter innan föreställningen börjar och köper biljett. Det är ju sällan fullbokat. När vi kommer fram till Cines Verdi ser vi en kö som ringlar sig från biografens entré och långt ner på korsande gata. Henrik menar att det är kört och att vi får gå en annan dag. Jag tror ändock att vi på något sätt ska komma in så vi ställer oss i den otroligt långa kön som rör sig mycket fort. Väl framme vid entrén upptäcker vi att det är förköparna som bara ska ha sina biljetter rivna. Lyckligtvis finns det några biljetter kvar och vi får sitta väldigt långt fram i salen. Lite halsbrytande, boktavligt talat. Filmen var grym och publiken väldigt kommunikativ med vad som hände.

Vi har insett att det hade varit smart av oss att ladda ner en mängd filmer innan vi åkte från Sverige som substitut för vanligt TV-tittande. Men så kom vi på den briljanta idén att gå och hyra videofilm även om den möjligheten inte tycktes existera. Ingenstans hade vi sett videobutiker och kunde inte hitta en enda på Internet. Jag frågade vår personliga Wikipedia Christian om saken och han sa att det finns videobutiker överallt. Minst tre till fyra stycken bara i närheten där han bor och så gav han oss en ungefärlig fingervisning om var vi kunde hitta vår närmsta shop. Mycket riktigt så låg den på Corsega, en gata som vi vandrat på många gånger utan att ha upptäckt denna butik.

Även här försöker vi på vanligt vis att hyra film. Det vill säga plocka upp ett fodral ur en hylla för att sedan gå till kassa och betala. Nja. Inte riktigt så enkelt. Den äldre kvinnan i kassan verkar inte ha något till övers för icke spansktalande. Hon svarar kort att hon inte behärskar engelska och fortsätter med sina sysslor. Hon pekar på en maskin i entrén och säger något om att stoppa in ett kort i maskinen. Vi börjar förstå att vi ska hyra film genom apparaten med en skärm på. Henrik försöker med sitt visa. Helt fel. Tillslut ropar kvinnan på sin yngre kollega som har begränsad engelska, men det funkar liksom. Till en början. Vad hon inledningsvis säger är att vi måste ladda ett videoklubbkort med 30 Euro (typ 350 kronor) och sen måste vi hämta tre filmer per gång som kostar 3 Euro styck, se alla filmerna inom loppet av ett dygn och hinner vi inte det så får vi betala en avgift på antalet extra dagar vi har filmerna. Henrik har tappat tålamodet med att försöka förstår och står beredd att betala under tiden jag inser vilken förbannat dålig deal det är och hindrar honom. Hur ska man hinna se tre filmer på ett dygn!? Vi hade dessutom inte tänkt att spendera 350 kronor på att se en videofilm. I samma stund kommer en man in i butiken och den yngre kvinnan ber honom att reda ut förvirringen.
Vi måste fortfarande ladda kortet med 30 Euro, men det går bra att bara hyra en film åt gången och ju kortare tid vi har filmen hemma, desto billigare blir det. Lämnar man filmen inom exempelvis sex timmar så blir det halva priset typ. Så länge det finns pengar på kortet, finns det film att hyra.

Vidare måste vi visa legitimation och uppge adress och telefonnummer. Vi försöker förklara att numret är mycket nytt och att vi inte har det memorerat. Jag har inte heller min mobil med mig så att jag kan plocka fram numret ur telefonboken. Vi försöker säga att vi kan ringa hennes mobil så får hon numret den vägen. Hon fattar inte och matar in butikens fasta mobilnummer i Henriks telefon. Vi tror först att det är till butikens mobil och ringer således numret. Den unga tjejen svarar i telefonen samtidigt som vi inser att det är en fast telefon. Det blir lite pinsamt när hon upptäcker att det är vi som är i luren. Tillslut förstår hon vår idé även om hon inte gärna lämnar ut sitt mobilnummer. Vi ringer henne och de kan registrera Henriks mobilnummer i kunddatabasen. Fajn.

Nu återstår bara att förstå och tolka hyrningsapparaten. In med kort, välj film från lista, hyr, plocka ut film ur väggen. Vid återlämning: Stoppa in kort i apparaten, stoppa in film i väggen. Självservice. Att lära sig att hyra film visade sig vara en smått utmattande process, men det var lärorikt och till nästa gång är vi experter :)

Spanska raggsockor

Jag hann varken klippa mig eller färga håret innan vi åkte till Barcelona. Kände mig som ett tråkigt fågelbo de första dagarna. Frågade servitrisen på Wushu om hon kände till en salong ”…där de talar engelska?” lade hon själv till. Jo, det var ju att föredra eftersom det är komplicerat nog att fråga var man kan köpa raggsockor på spanska och förklara att strumporna är till för kalla golv. Att då försöka att ge sig på att beställa en frisyr kändes som överkurs. Servitrisen försvann in i köket och kom tillbaka med en liten flyer till ”English Hair Salon” vars slogan är ”Don´t let your Spanish come between you and your hair!” Bekvämt nog har de salonger i alla distrikt och en salong bara två gator från vår lägenhet i Eixample. Fick klipptid samma dag jag bokade. Min nya frisör är en välansad, feminin man med plutiga läppar och en volymiös snedlugg. Tyvärr uppfattade jag aldrig hans namn.

Till att börja med är han en mycket lyhörd och skicklig frisör som gjorde min skalle helnöjd även om jag alltid efter klippning känner mig lite som en pojke. Han började med att ställa tusen komplicerade frågor om hur jag egentligen ville ha mitt hår och vad tanken varit de tidigare gångerna jag klippt mig. För han menade att jag just då såg ut att ha en privat liten ö på huvudet med långa lianer hängandes under. Det var ju inte direkt någon komplimang, men jag kunde inte låta bli att skratta.

Jag frågade. Han frågade. Vi turades om. Han är invandrare precis som jag. Han hade bott i hela sitt liv i Nederländerna och ville prova lyckan i Barcelona ett år. Ett år hade redan blivit fyra och han erkände att han fortfarande saknade sina vänner därhemma och frågade mig om det inte var jobbigt att ta avsked. Jag försökte få det att låta som att jag aldrig tagit avsked utan bara sagt adjö för en liten stund. Det är i alla fall så jag vill känna.

Jag fick en hel del bra tips om hur bostadsmarknaden funkar, var vanliga människor shoppar och om en spanskakurs där man aktiverar sig tillsammans genom utflykter och matlagningskvällar. Det lät topp. Fick dock ingen detaljerad information om var kursen håller till och liknande, men jag varnade honom för att jag förmodligen skulle komma tillbaka och ställa fler frågor och då får jag ta reda på det.

Feliç aniversari a mi!

I onsdags var det min födelsedag. Jag har under många år haft en tradition av att gråta på mina födelsedagar. Varför? När jag var yngre var det för att jag var rädd för att bli äldre. För att jag skulle tvingas ta steget att flytta hemifrån, lämna familjen. Lång historia det där. Och varför det hållit i sig tills för bara några år sedan är det inget som vet. Kanske för att mamma alltid blivit lite sentimental över hur Lina och jag åldrats, att hon skrivit fina, filosofiska kort dagen till ära.

Denna fördelsdags kändes väldigt vemodig eftersom jag inte blev firad med och av min familj. Och jag hade inga kompisar att bjuda in. De som alltid funnits där att krama, hurra och önska välgång. Jag fick gratulationer över telefon och sms, men det kändes inte på samma vis såklart.

Dagen var dessutom väldigt kämpig på grund av jobbet och jag slet in i det sista tills jag fick nog och tårarna kom ändå på grund av den trassliga dagen. Mitt på dagen kom dessutom vår handy man Josep förbi för att sätta upp tavlor, kolla in lösa sladdar i taket och lyssna på AC-apparaterna så vi inte tagit sönder dem. Han försökte till och med att laga brödrosten, men det blev inget av den saken. Han kom liksom inflygandes en timme efter utsatt tid med en mopedhjälm under ena armen och en verktygslåda under den andra och tavlorna under den tredje. Han visade sig vara en riktig gentleman i prydliga kläder, pigga ögon och vågigt, lite längre lockligt hår med en exakt mittbena. Han kunde ungefär tre ord på engelska och med vår väldigt grundläggande spanska blev det väldigt humoristiska samtal. Vi försökte ta hjälp av google translate, men det verkade inte som att Josep riktigt ville anamma den idén. Vi pratade ändock om ditt och datt och han berättade om när och hur han och andra brukade äta middag i veckorna. Han tyckte om att börja middagen med en liten apertif, en Vermouth. Det var ett trevligt inslag i vår lägenhet.

Men kvällen blev sedan glad och fin efter att Henrik kom hem från hemligtur på staden med ett rosa paket och en härlig bakelse. Jag fick en supermjuk gräddvit filt som jag ska ha när jag fryser, vilket ju är ganska ofta just nu :) Den har jag redan använt väl. Sen gick vi till en cool japansk restaurang vid namn Wushu där vi var redan i november och fick jättebra service. Restaurangen är dessutom jättemysig med en spännande meny från Asien.

Det första man tänker på är totalettpapper.

Så där ja. Äntligen lite samlad för att skriva de första orden från Barcelona. Jag hade inledningsvis väldigt höga ambitioner med denna blogg. Föreställde mig att det först inlägget skulle publicerats redan i söndags bestående av en bild där Henrik och jag står på Arlanda omgivna av våra tillhörigheter nerpackade i tre resväskor. Och den bilden skulle sammanfatta känslan av frihet, adjö, äventyr, pånyttfödelse och en massa andra omställningsmoment. I verkligenheten så tog den nya verkligheten lite över. Det första man tänker på när man står och väntar på att få lägenhetsnycklarna är inte att plocka upp datorn och blogga. För då är det dags att smälta de första intrycken, köpa toalettpapper, diskmedel och frukost. Hitta internetcafé, köpa spanskt mobilnummer och få mat i magen. Traggla sig fram på spanska, leta, leta, leta och promenera av sig några kilon. Ambitionerna är visserligen inte av mindre grad nu, men det tar så mycket tid att bara leva utanför Internet att jag i slutet av varje dag är så full av intryck och information att jag bara vill lägga mig på spikmattan och somna in. Och sen blir nästa dag ett lika stort äventyr.

Vi bor precis i ett gränsområde mellan Gracia och Eixample så vi får lite av båda världar, well, stadsdelar. Gracia är en äldre stadsdel som består av små, trånga och smala gränder med många små butiker, restauranger och torg. Mycket boemiskt och mysigt. Eixample är modernt, har långa gågator och mer trafik. Här finns alla exklusiva butiker och klädkedjor som Boss, Versace, Gucci mfl. Det råkar liksom vara lite på Barcelonas Östermalm vi hamnat. Här finns även många av de stora pampiga husen med vackra balkonger och fasader som ser ut som konst. En del tack vare Gaudi såklart.

Vi har en trevlig liten lägenhet på 40 kvm. Vi blev inledningsvis lite besvikna på lägenheten, komna från ett land med förmodligen världens bästa bostadsstandard. Med detta som referens lade vi omedelbart märket till saker som att det inte finns några element, bara en diskho, toalettdörren har inget lås, det finns inget toalettborste, gasspis. Vattnet kommer inte så spontant och tempererat som vi är vana vid. Man måste dra igång vatten för fullt på varmt. Detta genererar att en gaslåga tänds i en apparat i köket på väggen och vattnet blir kokhett ganska omgående. Vi har sett lågan liksom explodera utanför apparaten några gånger. Jag tror fortfarande inte att jag lyckats få vattnet ljummet. Eftersom det inte finns några element och ingen centralvärme i huset innebär det att lägenheten och golven som oftast är väldigt kalla. Försök inte att kliva upp på natten och kissa. Rumpan drar sig spontant undan den iskalla toalettsitsen. Likaså fryser nästippen utanför det varma sängtäcket. Dock har vi AC i sov –och vardagsrum, men det tar ganska lång tid innan rummen blir varma så vi får stänga kök och badrum för att isolera värmen till de rum vi är i. Vädret de senaste dagarna har varit kyligt, väldigt blåsigt och lite regningt och jag har ärligt talat frusit dygnet runt såväl utomhus som inomhus. Gah. Men nu är solen tillbaka och jag hoppas innerligt att den kan ge vår lilla lägenhet lite gratis upptining.

En anledning till att vi är väldigt försiktiga med att använda AC´n är att den låter fruktansvärt mycket utifrån sett. Det fick vi veta när grannen rakt över gården började kasta klädnypor på vår balkongdörr. Henrik öppnade och möttes av en mycket upprörd man som gormade åt oss på katalan om att han skulle ringa polisen om oväsendet inte tog slut. Då hade vi visserligen haft på AC´n i typ ett dygn och med det ljudet kan man förstå om folk blir störda. Sen dess sätter vi inte på AC´n efter kl 21 längre. Detta är även tidpunkten då utskällningen levererades :) Lägenheten har god standard efter spanska mått mätt och vi tycker också att den är fräsch i det stora hela. Men vi inser att vi vill ha något lite större, något lite varmare, lite ljusare och med lite fler resurser. Husen står liksom så tätt att även om vi har två stora balkongdörrar och fönster i både kök och badrum så är det bara en bråkdel ljus som skiner igenom.

Just det. Får ju inte glömma att vår trappuppgång ser ut som den vore tagen ur en skräckfilm. Dunkel med en jättesmal trappuppgång i sten och stänger i järn. I trappuppgången pågår även renovering och hissbygge så varje morgon vaknar vi straxt efter åtta av alla möjliga metalliska och dova bonk, klonk och dunk och höga mansröster som både gapar på varandra och visslar fina visor. Och det växer citrusfrukter i träden på vår gata. Inte dumt det.

Så här bor vi.