Det finns ganska många gatumusikanter i Barcelona. De flesta har vi sett och hört spela i hamnområdet, där det som åhörare är lätt att slå sig ned på en bänk, en gräsmatta, en plätt asfalt eller en båt om man är förmögen och digga. Ibland är det hela band på åtta personer som spelar. Poängen är att dessa gatumusiker är sjukt begåvade. När man ska byta metrolinje måste man ibland gå ganska långa sträckor i underjorden för att komma till sin linje. I den passagen stöter man ofta på både en och två musikanter. De är för det mesta även väldigt välutrustade med mikrofoner och högtalare som gör att deras musik upptäcks på mycket långt håll. Återigen. Dessa musikanter är fruuuktansvärt begåvade. Inget pling plong, ding screetch alltså. De är mer som symfoniorkestermedlemmar som plötsligt en dag vaknade på den något mer förvirrade sidan och valde underjorden istället för finsalongerna. Det är fioler, gitarrer, saxofoner och indiesong. Samtidigt som jag imponeras så väldigt av deras musik och tacksamheten att jag får lyssna gratis, blir jag lite ledsen över att det känns som att deras talang går till spillo på en plats där människor bara rusar förbi mot nästa mål. Många med undvikande blickar för att slippa slänga sina lösa slantar i deras insamlingshattar.
På tal om insamling. Man skulle förmodligen kunna spendera hela sin månadslön bara genom att ha dåligt samvete för flertalet tiggare som finns här. Stereotypen är en kort, liten skrumpen kvinna utan skor och i huckle som sitter blixtstilla utanför en byggnad med en mugg i handen. Ibland gömmer hon sig i sin huvudbonad och ser nästan utan att sova mot byggnaden. Ibland är hon aktiv och tar bestämda kliv fram mot dig, visar en bild på ett barn hon förmodas känna och menar att vi ska skänka pengar till ”POor baby”. Ibland är tiggaren en man som står på knä med en stor skylt i handen. Har faktiskt aldrig stannat för att ta del av informationen. Och ibland är tiggaren en kvinna som ser skandinavisk ut. Av hennes många påsar att döma ser det ut som att hon haft en trevlig shoppingrunda och bara vilar på trottoarkanten. Sen upptäcker man tiggarmuggen.
På tal om annan insamling. Häromdagen såg jag min första hora. Tanken var att vi skulle undvika alla jäkla turister som finns här på helgerna och gick in på en sidogata i området Raval. Detta är ett mycket mångkulturellt och inte alltid så vackert område, där stämningen så fundamentalt förvandlades från stadigt till otryggt bara en gata in i området. Ganska otroligt faktiskt. Här hänger människor utanför butiker och i gatuhörn och med sökande blickar granskar alla som går förbi. Vilken turist jag blev bara sådär. Kände mig naken.
Vid ett gatuhörn hänger en kvinna som jag förmodar var en hora. Föreställ dig att hon var klädd som motsatsen till manchesterbyxor, fjällrävenjacka och gummistövlar. Jag vet inte vad jag tänkte när jag såg henne mer än ”Hoppsan, där står en hora och väntar. Check.” Christian har berättat historier om kompisar som gått hem fulla på nätterna och stött på dessa lättklädda och aggressiva damer. Två horor hade erbjudit hans kompis en gratis avsugning och full som han var och less på kommentarer, började han argumentera med dem på gatan. De började ta i honom och sekunder senare hade han noll plånbok kvar.
På tal om ytterligare variant av insamling. Finns det många gatumusikanter i tunnalban, finns det många försäljare på stranden och de kan bli väldigt påfrestande. De är liksom uppdelade i små team av thailändska massörer, arabiska öl-,vatten- och cigarettförsäljare och indiska cocosnötförsäljare som liksom stryker omkring dig. De frågar, en, två, tre, fyra gånger och sen går de samma varv igen. Senast vi hängde på stranden en eftermiddag kom öl,-vatten- och cigarettförsäljaren förbi. Henrik tackade nej till öl, men då försökte försäljaren att locka med att den var iskall. När inte det gick undrade han om vi ville bli höga så han hade nog ett eller ett par paket oregano nersmugglade i skorna. Utbudet är enormt här ;) Det gäller bara att man är lite destruktivt upplagd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar