Spansk frukost

Häromdagen gick vi till ett café för att äta spansk frukost. I Sverige får ju barnen plugga tallriksmodellen redan på mellanstadiet och vi får även lära oss att frukosten är dagens viktigaste mål. Nästan lite frukostfascism. Jag tycker själv att alla måltider är viktiga, goda och ska vara nyttiga och dukar gärna upp yoghurt, ägg, mackor/knäckebröd och grape på morgonen. Mycket tänkande ska hjärnan hinna med innan man kan unna sig lunchen.

I Spanien är frukosten mer en parentes som man ska klara sig på fram till lunchen som ofta består av tre trätter om man äter den på restaurang. Även middagen sent på kvällen står högre i hierarkin än frukosten som avnjuts länge och väl. Så vad vår frukost bestod av denna morgon var:

Cafe con leche - kaffe med mjölk.

Ensaimada - Är en typiskt Mallorcinskt bakverk med tradition och anor från 1700-talet. Namnet ensaimada kommer från det arabiska ordet "saim" som betyder grisfett eller ister. Det är fettet som får bakverket att bli mjuk och gott. Ensaimadan är lite som ett weinerbröd om man ska jämföra med något. Men samtidigt inte alls som ett weinerbröd för de är krispiga och ensaimadan är porös och mjuk och kan nästan ätas lite som sockervadd :) Det är mycket vanligt att man gör den med olika fyllning som exempelvis vaniljkräm, äpplen, nötter och choklad. Jag tror att Henrik och jag är överens om att originalet med bara florsocker på smakar bäst eftersom den riktiga ensaimadasmaken inte döljs av andra ingredienser.

Empanada - som en pirog som innehåller en massa olika fyllningar från ost och spenat till kött och grönsaker. Det var en mycket god och mättande frukost, men jag vill inte ha för vana att äta sötsaker till frukost. Dessutom är det alltid trevligt att gå ut till ett café och få sin frukost serverad i en trevlig atmosfär där andra umgås eller precis rusat in för att sno med sig en kaffe på vägen till jobbet.

Betala för livet down under

I lägenhet 1B, vägg i vägg med familjen Danielsson/Johansson (blivande Pilklint enligt Hanna) bor en belgisk man i trettiosomethingåldern. Trots att vi bott vägg i vägg länge nu har vi aldrig stött på honom i trapphuset eller ute på gatan. Jag vet inte ens hur han ser ut mer än att han är mörkhårig. Gloria säger att han ser ut som en "tuffing". Jag vet inte. Vi hör honom bara komma och gå och öppna sin gnissliga garageport med en elektrisk manick och köra iväg med bil eller motorcykel.

Ett annat ljud han gärna delar med sig av när han förlustar sig med kvinnliga kroppar vars munnar ger ifrån sig ett kvidande och stönande läte. Det enda som skiljer hans och vårt sovrum är en lyhörd vägg som han strategiskt ställt sin säng emot. Flera gånger har vi vaknat upp runt femsnåret av att hans sängkarm hamrar mot väggen. Och inte bara det. Både han och kvinnan frustar, stönar och pustar som om de vore med i Fångarna på fortet. Vi lärde snart känna igen hennes ljud och kunde höra att han var med samma kvinna även andra gången vi blev väckta mitt i natten.

Vi började misstänka att han köper tjänster från gatan. Där vi bor är hororna inte svåra att hitta. Några hundra meter åt ena hållet ligger en bordell där främst äldre kvinnor står uppklädda i gathörnen och väntar på till synes ingenting. Och åt andra hållet ligger ett annat moderskepp fullt av horor som dagligen sprids ut på områdets gator som pollenfrön. Här är de harmlösa, men koncentrationen av kroppar till salu gör mig obekväm. Hororna på Rambla i Barcelona var däremot inte att leka med. De tog till fysiskt våld för att antingen stjäla från förbipasserande eller för att dra med sig män in i dukla vrår. Det sägs att de till och med hade sex bakom Boquerian på dagtid.

Anledningen till att vi tror att grannen är med prostituerade är att de alltid har sex flera gånger under samma natt, alltid runt klockan fem på morgonen. Kort efter att vulkanen fått utbrott så lämnar hon lägenheten. Inget snuggel och frukost på sängen direkt. Eller så har han ett vanligt KK som jobbar skift på fabriken. Hrm.

Inatt vakade vi åter mitt i grannens sexuella akt, men denna gång kunde vi inte identifiera kvinnans ljud. Det måste varit en annan kvinna, men vi samma tid och även hon lämnade lägenheten efter akten. Vid det här laget är han medveten om att vi hör honom då jag förra gången vi blev väckta slog en irriterad knytnäve i väggen tills de bytte geografi i lägenheten.

Dagens vitsippa går till Swebus

I slutet på juli sa jag upp mig från B-skolan och bokade omgående en flygbiljett till Svedala och Norrköping för att hälsa på och kramas lite med familj och vänner. Jag flög med Spainair vars avgång i Barcelona blev en timma försenad. Då var jag inte i närheten i topptrim och försökte att inte få panik över en pustande och frustande stolsgranne och en blond litet charterbarn som satt och glodde på mig ohämmat under stora delar av resan.

Förseningen gjorde att jag missande min anslutande buss från Arlanda till Norrköping med byte på Sthlms citycentral. När jag hämtat ut mitt bagage sprang jag mot Swebus informationsdisk i hopp om att hitta en lösning. Jag träffade på en mycket och omedelbart hjälpsam ung tjej hos Swebus som bestämtde sig för att hon skulle hjälpa mig. Hon bad mig följa med ut till hennes lika unga kollega, men som inte alls var lika serviceminded och lätt pessimistisk. Men tjejen gav sig inte utan promenerade bort till en av Swebus chaufförer och förklarade situationen. Han skulle precis köra in till citycentralen och sa åt mig att hoppa in omgående. Det var precis på marginalen att jag skulle hinna med min anslutande buss i Sthlm, men chauffören körde så det rykte. Och tjejen skulle till och med ringa chauffören i sthlm och meddela att jag var på väg så att de inte åkte utan mig. Vilken service! Jag blev så rörd av hennes beslutsamhet att hjälpa mig att jag ville krama om henne, men gav henne en varm klapp på axeln.

Min chaufför stötte på en del trafikköer på vägen till citycentralen och minutrarna tickade och tickade. Nu var det bara två minuter kvar innan min anslutande buss till Norrköping skulle köra. Utanför stationen släppte han av det enda par som åkt med oss, men bad mig sitta kvar. Han ville köra mig ända upp i garaget där den andra bussen väntade. Väl i garaget parkerade han till och med framför den andra bussen som stod och väntade och blockerade den från att köra utan mig. Vilken service! Igen. Chauffören kommenterade bara det hela med att "nu tror väl de andra att jag stöter på unga tjejer" när vi kom åkande och jag satt i framsätet :)

Så trots en timmas försening med flyget, men tack vare superservice hos Swebus så hann jag med min anslutande buss och kom till Norrköping kl 19 helt enligt planerna. Jag är i allmänhet väldigt nöjd med Swebus som alltid går att lita på, som har rimliga priser och där man alltid är garanterad plats. Att de har ett smart bokningssystem där man får sin biljett som sms, gratis internet på bussen och ett starkt miljötänk är också fantastiskt bra.

Imponerad av den spanska sjukvården

I somras blev jag sjuk två gånger under min anställning. Första gången lite sådär sött förkyld och febrig som man kan bli. Men efter att feber, halsont, ont i öronen med mera förvunnit efter andra gången så var jag så komplett utmattad att jag helt enkelt inte kunde jobba. Jag orkade knappt sitta upp och till och med ligga ned kändes som en ansträngning. Jag hade dessutom tappat matlusten och bestämde mig för att söka sjukvård.

På nätet hittade jag en närliggande klinik där personalen dessutom pratade svenska. Det kändes positivt så att jag hade möjlighet att förklara mina åkommor för en person som förstod vad jag sa. Vi fick snart veta att ett akutbesök på denna privatklinik skull kosta oss minst 250 Euro, alltså cirka 2500 kr. Eftersom jag mådde så dåligt kändes det som att pengar inte hade betydelse bara jag fick hjälp, men vi blev rekommenderade att åka till det statliga sjukhuset Son Dureta.

Av erfarenhet från svensk akutvård föreställde jag mig att långdraget scenario i ett väntrum där folk gråter, spyr, svimmar och kissar på sig. Men positivt överraskad skulle jag bli. Allt jag behövde göra för att få sjukvård var att visa upp mitt European Health Insurance Card, fylla i ett formulär med kontaktuppgifter och vänta på min tur. Efter bara två minuters väntan så ropades mitt namn upp och jag fick gå till förundersökningen för att berätta om mina symtom. Denna del kan faktiskt jämföras med vårcentralen fast mycket effektivare. Det var en sjuksyster som lyssnade på mig och skrev ned allt jag sa, kollade blodtryck och temperaturen. Sen fick jag gå ut till den stora vänthallen igen och vänta på att få träffa läkare.

Läkaren undersökte sedan min hals och öron då jag haft ont i halsen länge, lyssnade på mina lungor så att jag inte skulle råkat ut för lunghinneinflammation och tog ett rör med blodprov. Eftersom utmattningen, stress och press från mina chefer resulterat i att jag blivit väldigt låg i humöret och fick ångest med jämna mellanrum pratade vi också om detta. Läkaren var en ung och mycket medkännande kvinna som verkligen lyssnade på vad jag sa. Hon kom till och med fram och klappade mig på axeln som en tröst då jag var gråtfärdig hela tiden. Hon såg till att jag fick träffa en psykiatriker som skulle utreda om jag var i behov av medicinsk hjälp.

Kort därefter fick jag som sagt träffa ännu en ung, kvinnlig läkare från psykiatriavdelningen som frågade mig om min bakgrund, mina symtom, min nuvarande situation och om anhöriga. Hon drog ganska snabbt slutsatsen att jag inte var ett psykfall, men att jag kanske behövde lite ångestdämpande medel för att bli av med de obehagliga symtomen. Jag fick några provexemplar av både sömntabletter och ångestdämpande piller och kunde sedan gå till min husläkare för att hämta mer. Detta gjorde jag aldrig eftersom symtomen kom att visa sig ganska tillfälliga. Och de gånger som jag mådde dåligt över ångesten så valde jag med min mammas och systers råd att hantera dem på egen hand och låta dem verka ut ur kroppen. Det har varit en lärdom i sig.

Sen fick jag även göra en lungröntgen.

Så inom loppet av fem timmar får jag:
- Förundersökning
- Undersökning av läkare samt prover tagna
- Lungröntgen
- Psykiatrisk utvärdering
- Alla mina resultat, recept plus röntgenplåtar

Detta imponerar på mig så att jag får ståpäls på hela kroppen! Så effektivt system. Allt detta utan några som helst remisser hit och dit och stå i ännu fler köer. Och det kostade mig inte EN ENDA KRONA. På en svensk akutmottagning skulle jag inte ens fått träffa en ynka läkare inom loppet av 7 timmar. Tänkvärt.

En liten dokumentär om sommarsverige: To zorb or not to zorb

I somras när Lina tog examen klurade jag ut en present som jag tyckte verkade cool. Zorbing för 2. Zorben uppfanns på Nya Zeeland och är en stor luftfylld plastboll på 3 meter i diameter som man spänns fast i och sedan rullas nedför en backe. Zorbing kan även göras på vatten. Jag var inte helt övertygad om att hon skulle våga anta utmaningen, men jag chansade. Jag tror att hon blev väldigt för vånad när hon öppnade presenten, men blev exalterad och bestämde sig omedelbart för att prova tillsammans med kompisen Maria.

Fader vår som är i himlen...

Instruktören var ensam på plats och tyckte att det var bra att hela familjen Danielsson följde med för att titta på Linas zorbing. Bollen är nämligen så pass tung att det gick åt fyra personer för att rulla den uppför backen igen och vi fick hjälpa till. Det är väl kanske inte vad man förställer sig när man köper en upplevelse att man själv ska behöva arbeta, men what to do?

Lina fick agera testperson och överlevde. Det kunde man inte tro efter de primalskrik som släpade efter henne nedför backen.

Marias tur.

Tanken från början var att både Lina och Maria skulle zorba ihop i samma boll. Instruktören upplyste oss dock om att de som säljer presentkortten till zorbingen är okunniga och vet inte att det innebär en säkerhetsrisk att låta två personer vara i bollen samtidigt. Varför börjar de inte kommunicera med varandra då kan man undra? Så de två rullningar som ingick i upplevelsen delades upp på fyra. Maria var snäll och gav bort en av sina till mig.

Hur kändes det då? På ett sätt som när man headbangar när man är riktigt full. Eller som när man åker loopen på Gröna Lund om och om igen. Det är svårt att beskriva eftersom allt var över på kanske 15 sekunder. Inte heller jag kunde låta bli att vråla hela vägen ner. Själva vrålandet lämnade en skön befrielsekänsla i magen.

Bollen blev till en söt manet när instruktören sög luften ur den.