I somras blev jag sjuk två gånger under min anställning. Första gången lite sådär sött förkyld och febrig som man kan bli. Men efter att feber, halsont, ont i öronen med mera förvunnit efter andra gången så var jag så komplett utmattad att jag helt enkelt inte kunde jobba. Jag orkade knappt sitta upp och till och med ligga ned kändes som en ansträngning. Jag hade dessutom tappat matlusten och bestämde mig för att söka sjukvård. På nätet hittade jag en närliggande klinik där personalen dessutom pratade svenska. Det kändes positivt så att jag hade möjlighet att förklara mina åkommor för en person som förstod vad jag sa. Vi fick snart veta att ett akutbesök på denna privatklinik skull kosta oss minst 250 Euro, alltså cirka 2500 kr. Eftersom jag mådde så dåligt kändes det som att pengar inte hade betydelse bara jag fick hjälp, men vi blev rekommenderade att åka till det statliga sjukhuset Son Dureta.
Av erfarenhet från svensk akutvård föreställde jag mig att långdraget scenario i ett väntrum där folk gråter, spyr, svimmar och kissar på sig. Men positivt överraskad skulle jag bli. Allt jag behövde göra för att få sjukvård var att visa upp mitt European Health Insurance Card, fylla i ett formulär med kontaktuppgifter och vänta på min tur. Efter bara två minuters väntan så ropades mitt namn upp och jag fick gå till förundersökningen för att berätta om mina symtom. Denna del kan faktiskt jämföras med vårcentralen fast mycket effektivare. Det var en sjuksyster som lyssnade på mig och skrev ned allt jag sa, kollade blodtryck och temperaturen. Sen fick jag gå ut till den stora vänthallen igen och vänta på att få träffa läkare.
Läkaren undersökte sedan min hals och öron då jag haft ont i halsen länge, lyssnade på mina lungor så att jag inte skulle råkat ut för lunghinneinflammation och tog ett rör med blodprov. Eftersom utmattningen, stress och press från mina chefer resulterat i att jag blivit väldigt låg i humöret och fick ångest med jämna mellanrum pratade vi också om detta. Läkaren var en ung och mycket medkännande kvinna som verkligen lyssnade på vad jag sa. Hon kom till och med fram och klappade mig på axeln som en tröst då jag var gråtfärdig hela tiden. Hon såg till att jag fick träffa en psykiatriker som skulle utreda om jag var i behov av medicinsk hjälp.
Kort därefter fick jag som sagt träffa ännu en ung, kvinnlig läkare från psykiatriavdelningen som frågade mig om min bakgrund, mina symtom, min nuvarande situation och om anhöriga. Hon drog ganska snabbt slutsatsen att jag inte var ett psykfall, men att jag kanske behövde lite ångestdämpande medel för att bli av med de obehagliga symtomen. Jag fick några provexemplar av både sömntabletter och ångestdämpande piller och kunde sedan gå till min husläkare för att hämta mer. Detta gjorde jag aldrig eftersom symtomen kom att visa sig ganska tillfälliga. Och de gånger som jag mådde dåligt över ångesten så valde jag med min mammas och systers råd att hantera dem på egen hand och låta dem verka ut ur kroppen. Det har varit en lärdom i sig.
Sen fick jag även göra en lungröntgen.
Så inom loppet av fem timmar får jag:
- Förundersökning
- Undersökning av läkare samt prover tagna
- Lungröntgen
- Psykiatrisk utvärdering
- Alla mina resultat, recept plus röntgenplåtar
Detta imponerar på mig så att jag får ståpäls på hela kroppen! Så effektivt system. Allt detta utan några som helst remisser hit och dit och stå i ännu fler köer. Och det kostade mig inte EN ENDA KRONA. På en svensk akutmottagning skulle jag inte ens fått träffa en ynka läkare inom loppet av 7 timmar. Tänkvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar