Diplomaterna

Klockan är 06.30 söndag morgon och vi väcks av två yngre män som sjunger passionerat till en skiva som spelas i betydligt längre volym än deras röster. Ibland hörs även en fnittrande kvinna som försöker bidra till skönsången. Vår balkongdörr står på glänt, inte så mycket för att nätterna är så varma längre, utan för att vi inte har tillstymmelse till luftcirkulation eller ventiler i lägenheten. Det är uppenbart att sången á la Julio Iglesias kommer från balkongen snett under oss. Vi vänder och vrider på oss lite och konstaterar att det visst är ok att röka på ibland, men att droger även kan göra livet lite surt för andra. Försöker somna om. Sångarna tycks kliva ut på sin balkong som de verkar tolka som en brant klippa med endast horisonten och friheten i blickfånget. Denna gång är det faktiskt störande, men svennar som somliga av oss är så har vi ingen avsikt att kliva upp och be dem att vakna upp och lukta på kaffet.

Snart hör vi istället en grannfru öppna sitt fönster och gorma åt sångarna att sluta innan hon kallar på polis. Det blir tyst för ett ögonblick, men snart vrålas det igen och denna gång låter det mer som en provokation mot kvinnans tillsägelse. Jag tänker (”affirmerar” skulle Lina ha sagt) och ser mig själv kliva ut på vår balkong och kasta något hårt och tungt mot sångarnas fönster så att rutan går sönder. Min affirmation blir underhållande nog sann när plötsligt en balkongdörr öppnas och två sekunder senare faller en fönsterruta i kras hos sångarna. Telepati? Nästa gång ska jag försöka mörda någon med blicken.

Balkongdörren dras igen och ut kommer sångarna och vrålar aggressivt och letar efter den ansvarige. Jag förstår egentligen bara skällsord som hijo de puta (horunge) och homosexual (ni fattar). Sen öppnar vår granne ett fönster på sin inglasade balkong och så är det verbala slagmålet igång. Vår granne är även den person som när vi flyttat in mitt emot och haft AC´n på lite för många timmar, slängde klädnypor på vår balkongdörr för att få vår uppmärksamhet och sen skälla ut oss. Även det ”samtalet” innehöll polis från hans sida. Men vi har begravt stridsyxan och hälsar så gulligt på varandra varje gång vi möts på balkongerna. Ofta råkar det bli när vi alla står i underkläder och lite kvickt ska hämta något från torkstället som detta inträffar och då känns det så naturligt att bli en gnutta generad och ödmjuk. Han är absolut ingen bråkstake utan verkar ta sitt ansvar för grannskapet.

Vi önskar att vi hade förstått mer av vad som sades, men uppfattar något i still med att vår granne menar att de måste visa hänsyn. Kanske säger han även något om att utlänningar för plötsligt uppenbarar sig den fnittriga tjejen som kallar honom för rasist och dylikt. Ytterligare en kvinna konfronterar sångarna, vilket otroligt nog får dem att mjukna till och om igen be om ursäkt. Så snart hon klivit in igen fortsätter grälet mellan granne och sångare. Kanske hade de behövs lite hjälp av två svenska diplomater, men vi tycker mest att det är spännande och Henrik försöker till och med spela in grälet med sin mobiltelefon. Under hållningsfaktorn är höööög. Grannen tar till en härskarteknik. När han inte längre orkar gräla mer säger han att de får fortsätta imorgon och går in till sig. Kvar står sångarna och muttrar. Slutet gott, allting gott och vi somnar om.

Ikväll tog vi en promenad i Gracia som resulterade i en gofres med mörk choklad och en crepe med dulce de leche. Vi satte oss på en parkbänk på vårt lokala torg Vila de Gracia och tittade på fotbollsspelande barn och kaffedrickande föräldrar. Trots att jag inte kände en människa på hela torget, kände jag ändå en väldig gemenskap med alla bara genom att befinna mig på platsen denna söndagskväll. En herre med höftproblem makar sig fram och slår sig ned på bänken mellan Henrik och ett annat par som verkar känna sig lite utträngda och går därifrån. Mannen säger något till Henrik på katalan som han inte uppfattar och snart reder vi ut våra språkhinder och nationaliteter. Vi inleder frisk med spanska tills han avslöjar sin goda engelska. Albert heter han och berättar långa och många roliga berättelser om sina resor i Europa. Han verkar ha varit överallt och jämför mentaliteter från land till land. Han tycker mycket om Sverige och speciellt Stockholm, men Norge är ändå favoriten i Norra Europa. Albert berättar även om vilken taktik han använder för att få nonchalanta ungdomar att resa sig för äldre, gravida och funktionshindrade på metron. Vi får många goda skratt och han tipsar oss om en festival som snart tar plats i Barcelona. Vi pratar säkert tjugo minuter innan han tittar på klocka och måste gå hem. Klockan är då nio och jag misstänker att frun kanske har middagen på bordet. Vi skakar hand och säger på eventuellt återseende på ett antal språk och han gör sitt bästa för att ta sig upp benen igen och stapplar långsamt med kutande rygg hem igen. Det var ett fint och upplyftande litet torgmöte en vanlig söndag i Gracia.