I lördags var vi ute med en hel bunt av våra klasskompisar från spanskakursen. Henrik åkte hem ganska tidigt för att han skulle upp och springa Cursa de Corte Inglés. James lovade att beställa en taxi åt honom och mig när jag var redo att åka hem. Men han ville ut och dansa när min tid var mogen så jag satte mig på metroperrongen och väntade på ett mycket försenat tåg. Tåget avgick från en av stationerna på Rambla, vilken är en av de vidrigaste platserna jag vet mitt i natten en lördagkväll. Det var ok lugnt på perrongen förutom några riktigt högljudda och fulla ungdomar. Kände att jag inte hade lust att sitta där "själv" hur länge som helst.
Snart sätter det sig tre smått berusade ungdomar bredvid mig. En av killarna vänder sig plösligt helt oväntat mot mig och frågar:
- Are you sad?
- No, do I look sad?
Hans ansikte grimasera en tveksam min och härmar ett väldigt surt uttryck. Sen ursäktar han sig ungefär som att han gjort intrång i min privata sfär och säger att han han ska vara tyst nu när han vet att jag inte är ledsen. Jag säger att det inte är någon fara och att jag ibland får höra att jag ser så allvarlig ut. Henrik brukar säga att jag borde le mer, att det inte passar mig att se så sur ut. Och om en främligt i tunnelbanan noterar exakt samma sak måste jag ju se märkbart allvarlig ut.
Han säger att jag har vackra ögon och menar att de är gröna. Samtalet fortsätter och han berättar att han är på resande fot på obestämd tid. Eller snarare på flykt från en osympatisk familj och ett korrumperat och brutalt Argentina. Han hade börjat studera politik på universitetet i Argentina, men tyckte att det var så meninglöst i ett så politiskt förvrängt land. Han berättade om hur all auktoritet kan mutas, hur gäng och maffia plötsligt kan knacka på din dörr, sätta en pistol mot din buk och beordra dig att ge dem vad de behöver annars blir livet kortvarigt. Hans pappa hade en gång blivit kidnappad. Men där slutar berättelsen för mitt tåg stannar på perrongen och jag måste skynda mig ombord. Han ler med berusade ögen och ger mig en slängkyss innan dörrarna stängs.
Fråga: Hur går det med spanskan? Hur fungerar språket i vardagen?
SvaraRadera"Ungdomar", då vet man att man är "gammal" ;D Kram
SvaraRaderaJag tycker att det går ganska bra. Jag är inte jätteintresserad av att lära mig alla rätta former och böjningar utan istället utöka ordförrådet. Ja, det är mer ord vi behöver kunna. Det är en fantastisk känsla att kliva in i en annan kultur och kunna prata dess språk, om än bara väldigt basic. Till vardags pratar vi mest med servitörer, butiksbiträden mm och borde prata mer med våra katalanska vänner. Sen umgås vi ju så mycket med folk som inte nödvändigtvis är från ett engelskspråkigt land, men ändå har engelskan som första språk i jobb och bland vänner. Så mycket engelska blir det. Tyvärr.
SvaraRadera"Ungdomar" är ju bara en kategori av en åldersgrupp. Jag sa aldrig vad jag är i jämförelse ;)
SvaraRadera