Dubb dubb di dubb

Visserligen har vi för mycket att upptäcka i staden för att ha tid att titta på TV. Men ibland vill man bara lägga upp benen i soffan och vila huvudet framför ett mer eller mindre meningslöst/meningsfullt program sådär på kvällskvisten eller varför inte på lunchen. Ärligt talat är det en mindre pina att titta på spansk TV som alltid är dubbad. Natur – och matlagningsprogram går bra, men att titta på något annat är som att vara döv. Även biofilmerna är dubbade om du inte går på VO-föreställningar. VO betyder ”Version original” och är då på originalspråk fast med spansk eller katalansk textning. Härom kvällen såg vi mycket fram emot att se ”Gran Torino”, av och med Clint Eastwood. Man gör ju oftast som man brukar, vilket hemma har varit att gå till biografen tio minuter innan föreställningen börjar och köper biljett. Det är ju sällan fullbokat. När vi kommer fram till Cines Verdi ser vi en kö som ringlar sig från biografens entré och långt ner på korsande gata. Henrik menar att det är kört och att vi får gå en annan dag. Jag tror ändock att vi på något sätt ska komma in så vi ställer oss i den otroligt långa kön som rör sig mycket fort. Väl framme vid entrén upptäcker vi att det är förköparna som bara ska ha sina biljetter rivna. Lyckligtvis finns det några biljetter kvar och vi får sitta väldigt långt fram i salen. Lite halsbrytande, boktavligt talat. Filmen var grym och publiken väldigt kommunikativ med vad som hände.

Vi har insett att det hade varit smart av oss att ladda ner en mängd filmer innan vi åkte från Sverige som substitut för vanligt TV-tittande. Men så kom vi på den briljanta idén att gå och hyra videofilm även om den möjligheten inte tycktes existera. Ingenstans hade vi sett videobutiker och kunde inte hitta en enda på Internet. Jag frågade vår personliga Wikipedia Christian om saken och han sa att det finns videobutiker överallt. Minst tre till fyra stycken bara i närheten där han bor och så gav han oss en ungefärlig fingervisning om var vi kunde hitta vår närmsta shop. Mycket riktigt så låg den på Corsega, en gata som vi vandrat på många gånger utan att ha upptäckt denna butik.

Även här försöker vi på vanligt vis att hyra film. Det vill säga plocka upp ett fodral ur en hylla för att sedan gå till kassa och betala. Nja. Inte riktigt så enkelt. Den äldre kvinnan i kassan verkar inte ha något till övers för icke spansktalande. Hon svarar kort att hon inte behärskar engelska och fortsätter med sina sysslor. Hon pekar på en maskin i entrén och säger något om att stoppa in ett kort i maskinen. Vi börjar förstå att vi ska hyra film genom apparaten med en skärm på. Henrik försöker med sitt visa. Helt fel. Tillslut ropar kvinnan på sin yngre kollega som har begränsad engelska, men det funkar liksom. Till en början. Vad hon inledningsvis säger är att vi måste ladda ett videoklubbkort med 30 Euro (typ 350 kronor) och sen måste vi hämta tre filmer per gång som kostar 3 Euro styck, se alla filmerna inom loppet av ett dygn och hinner vi inte det så får vi betala en avgift på antalet extra dagar vi har filmerna. Henrik har tappat tålamodet med att försöka förstår och står beredd att betala under tiden jag inser vilken förbannat dålig deal det är och hindrar honom. Hur ska man hinna se tre filmer på ett dygn!? Vi hade dessutom inte tänkt att spendera 350 kronor på att se en videofilm. I samma stund kommer en man in i butiken och den yngre kvinnan ber honom att reda ut förvirringen.
Vi måste fortfarande ladda kortet med 30 Euro, men det går bra att bara hyra en film åt gången och ju kortare tid vi har filmen hemma, desto billigare blir det. Lämnar man filmen inom exempelvis sex timmar så blir det halva priset typ. Så länge det finns pengar på kortet, finns det film att hyra.

Vidare måste vi visa legitimation och uppge adress och telefonnummer. Vi försöker förklara att numret är mycket nytt och att vi inte har det memorerat. Jag har inte heller min mobil med mig så att jag kan plocka fram numret ur telefonboken. Vi försöker säga att vi kan ringa hennes mobil så får hon numret den vägen. Hon fattar inte och matar in butikens fasta mobilnummer i Henriks telefon. Vi tror först att det är till butikens mobil och ringer således numret. Den unga tjejen svarar i telefonen samtidigt som vi inser att det är en fast telefon. Det blir lite pinsamt när hon upptäcker att det är vi som är i luren. Tillslut förstår hon vår idé även om hon inte gärna lämnar ut sitt mobilnummer. Vi ringer henne och de kan registrera Henriks mobilnummer i kunddatabasen. Fajn.

Nu återstår bara att förstå och tolka hyrningsapparaten. In med kort, välj film från lista, hyr, plocka ut film ur väggen. Vid återlämning: Stoppa in kort i apparaten, stoppa in film i väggen. Självservice. Att lära sig att hyra film visade sig vara en smått utmattande process, men det var lärorikt och till nästa gång är vi experter :)