Tibidabo med Christian

Förra veckan träffade vi Christian. Christian fick vi kontakt med genom Dennis och jag började terrorisera honom med en massa frågor om Barcelona på Facebook. Han är en mycket trevlig kille med massor av energi som bott i Barcelona i 18 månader och jobbar som IT-ansvarig på ett spelföretag. Han gav oss jättebra hjälp på vägen mot vår första lägenhet och var schysst nog att gå och titta på den åt oss för att se att den var bra och att bostadbolaget verkligen existerade i verkligheten. Som tack för all vettig hjälp bjöd vi honom på middag på en Kubanska restaurang vid namn Ache pa ti. Det var en ganska anonym restaurang precis på andra sidan Avinguda Diagonal i ett lika anonymt och mindre sympatiskt område.

Vi kom dit straxt efter åtta, vilket är tidigt för att gå ut och äta i det här landet. Normalt arbetar folk kanske mellan kl 10-20 med en längre paus på dagen. Går ut och äter gör man först vid klockan 22 på kvällen till runt eller efter midnatt. Det märktes att vi var tidiga eftersom att Ache pa ti var näst intill folktomt när vi kom förutom en flörtig bartender/servitör och en stilig svart man i flott kostym med en cigarr i mungipan. Det visade sig att den svarta mannen ursprungligen var kuban, men hade bott i Sverige i 30 år innan han för bara några veckor sedan flyttat till Barcelona för att sälja cigarrer. Han och Christian, som också uppskattar en god cigarr, hade redan hunnit diskutera affärer innan vår ankomst. Trots att vi satt på restaurangen i säkert fyra timmar var vi fortfarande de enda gästerna som varit där på hel kvällen när vi sedan gick. Det kan inte ha berott på att maten var dålig för det var riktigt gott. Servitören rekommenderade oss ett antal rätter som serverades på enskilda fat som vi plockade ifrån. Det var bland annat majsbollar, friterade bananchips, köttröror, matbananer med mera. Till dessert beställde Henrik färsk guava med en slags sirapssås till. Mycket sött och gott!

Förra helgen följde Christian med oss till Tibidabo. ”Tibidabo (512 m) is the highest hill in the wooded range that forms the backdrop to Barcelona”. Namnet har fått sitt namn från djävulen som genom ett försök att locka Kristus, tog honom till denna höga plats och sa ”Allt det här ger jag dig om du faller ner på knä och dyrkar mig”. För oss vanliga döda kan man säga att Tibidabo är en utsiktspunkt där man kan se ut över hela staden och få sig lite frisk luft. Dit tar man sig genom att ta tåget till en av tunnelbanesystemets nordligaste stationer. Därifrån kan man sedan välja att ta tramvia blau, Barcelonas sista överlevande old-style spårvagn. Den är söt och blå. Men den tog vi inte utan vandrade till fots genom ett mycket vackert bostadsområde och en park till funicularen som är ett tubliknande fordon som skapats för att åka på räls upp och ner i berg. Utan den kommer man helt enkelt inte till Tibidabos topp. Det var 20 grader den dagen, vi svettades och Henrik köpte till och med solcreme för att inte bränna pannan.

Förutom den storslagna utsikten så har man här även byggd ett ganska stort tivoli. Karusellerna är av blandad kvalitet och karaktär, somliga modernare men mer anpassade för barn än vuxna och andra lite rostiga och mekaniska. Inte läskiga så mycket för fart och fläkt utan för att man helt enkelt är rädd för att muttrar ska lossna under turerna. Vi köpte oss en enkelt biljett till pariserhjulet och jag insåg på lite högre höjd vilken svindel jag fått på senare år. Jag trodde liksom att alla mina rutinerade år på Liseberg skulle bepansrat mig från sådana känslor, men nej då. Trevligt nog slapp jag att sitta där själv och pinas för Christian tyckte att det var minst lika jobbigt och höll sig hårt i stängerna så knogarna vitnade. Trots det hjälpte han rostningsprocessen på vägen och började peta bort färgflagor från pariserhjulet.

Uppe på Tibidabo finns även en mycket vacker byggnad vid namn Temple del Sagrat Cor (The church of the sacred heart) och den ska tydligen vara Barcelonas motsvarighet till Paris Sacré Coer. Vad vet jag om den saken. Den är i verkligheten två kyrkor i ett som är byggda på varandra och den översta har en gigantisk Kristus på toppen som man kan ta hissen upp till. Dit åkte Henrik och Christian medan jag solade vid kyrkfoten. Kände liksom att jag hade fått min beskärda del av utsikt för den dagen.

På kvällen blev vi medbjuda till en fest på en bar i El Born, vars huvudperson hade fyllt år. Det var fint att äntligen umgås lite med folk igen och i sällskapet fanns tyskar, katalaner, en britt, en argentinare och några svennar. Det känns verkligen att folk är öppna och mottagliga för nya ansikten och vi kände oss genast välkomna. Jag fick bra kontakt med en tjej som pluggar till arkitekt och vi har bestämt att vi ska gå på jazzklubb och käka tapas ihop snart. Anledningen till att jag fastnade så spontant för henne är hennes likheter med Kristi och Pirjo. De har samma oskyldiga, mjuka och varma personlighet och pratar ungefär lika lustig engelska. Pirjos engelska är lustig, inte Kristis. Någon dag kanske vi till och med besöker henne på skolan och kollar hur hon jobbar i ateljén.

Det var helt klart ett schysst barhäng, men efter en hel dag på vandrande fot var vi trötta och gick hem efter midnatt innan klubbarna öppnade. Måste även här tillägga att tröttheten ligger mycket i att mer eller mindre ALLA på baren rökte och nio av tolv i vårt sällskap. Hela tiden. Det var igen slump att jag nästa dag vaknade med hes stämma utan att ens ha rört en cigarett.